Den pågående krigsmaterielutredningen måste landa i ett demokratikriterium och inte i ett näringslivskriterium. Det skriver Erik Lindman-Mata (Grön ungdom) och Yuri Silva (Gröna Studenter).
Redan 1987 slog FN fast att militär upprustning motverkar satsningar på stabilitet, fattigdomsbekämpning och fred. Sambanden mellan nedrustning och utveckling mot en bättre värld gjordes ännu tydligare i och med rapporten från FN:s expertgrupp, där bland annat Sverige var representerade. Expertgruppen menade bland annat att det inte råder någon tvekan om att nedrustning har möjlighet att skapa goda förutsättningar för utvecklingsarbete, samt att nedrustning och utveckling generellt går hand i hand.
Året innan rapporten publicerades beslutade Sverige om vår Politik för Global Utveckling (PGU), som skulle lägga grunden för svensk utvecklingspolitik och bidra till en “rättvis och hållbar global utveckling”. Högt upp på prioriteringslistan när PGU beslutades var fattigdomsbekämpning och samstämmighet inom utvecklingspolitiken. Enligt våra egna riktlinjer får inte heller svensk vapenexport motverka våra nationella, eller internationella, åtaganden vad gäller utveckling, mänskliga rättigheter eller fred. I och med att PGU lanserades menade till och med utrikesutskottet att vapenexporten inte ska motverka “arbetet för att nå målet om en rättvis och hållbar global utveckling”.
Trots detta har svensk vapenexport ökat lavinartat, och vi har aldrig sålt mer vapen än vi gjorde 2011. I bjärt kontrast till våra egna skrivelser har också en stor andel av exporten av krigsmateriel gått till länder som kränker mänskliga rättigheter, till diktaturer eller länder som är i krig. En av våra största köpare är USA, som de senaste tio åren genomfört militära interventioner eller fört krig i ett flertal länder. Senast nu i höst har vår storsäljare, granatgeväret Carl Gustaf, hittats i det burmesiska inbördeskriget. Men allvarligast är ändå Saudiaffären, omgärdad av raderade mail och pengar i platspåsar. Det är tragiskt att alliansregeringen ännu varken har tagit avstånd från händelserna eller intentionerna.
Saudiaffären lyckades dock tvinga fram en utredning av reglerna kring krigsmaterielexport, som beräknas vara färdig efter valet 2014. Den här utredningen ska se över flera aspekter av vapenexporten, med huvudfokus på ett demokratikriterium. Men man kan se att utredningen följer en farlig trend, när även näringslivsaspekter inkluderas i utredningen. Det hade varit beklagligt om utredningen landade i att näringslivspolitiska aspekter ska påverka svensk försvarspolitik, med ännu sämre samstämmighet som följd. En hållbar utveckling är inte möjlig utan fred och social rättvisa, och en militär upprustning är ett effektivt sätt att motverka just fred och utveckling.
Vi vill att Sverige blir en förebild i världen i arbetet för fred och utveckling, och då måste krigsmaterielutredningen landa i ett demokratikriterium, och inte i ett näringslivskriterium. Men kanske ännu viktigare är att utredningen landar i att de kriterium som finns i dag faktiskt efterföljs. Vi vill ha en seriös biståndspolitik i Sverige för att arbeta för en rättvis global utveckling, då måste vi sluta göda världens konflikter med granatgeväret Carl Gustaf och robotsystemet Bamse.
Då måste vi våga göra som Olof Palme, julen 1972, och kalla saker och ting vid deras rätta namn. Svensk vapenexport är ett hinder för en hållbar global utveckling. Svensk vapenexport är ett illdåd.
Erik Lindman-Mata, språkrörskandidat Grön Ungdom
Yuri Silva, språkrörskandidat Gröna Studenter
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
