Krönika Tågpriserna skjuter i höjden medan inrikesflyget är rekordbilligt. Samtidigt är klimatdystopierna inte längre fiktion utan en del av vår samtida verklighet, skriver Nora Wurtzel.
Min praktik på Dagens Arena lider mot sitt slut. Efter två veckor i Stockholm ska jag nu åka hem till Göteborg, en sträcka som tar drygt tre timmar med tåg. För den som vill ta tåget kostar en biljett över 1300 kronor, men nu kan du i stället ta flyget för ett pangpris på ynka 54 kronor.
Det är dyrt att välja det klimatvänliga alternativet. Tågtrafiken är under ständig kritik för föreningar och nu kostar alltså tåget 25 gånger så mycket.
Under pandemin fick flygbranschen mångmiljonbelopp i statliga stöd, som när svenska staten 2020 erbjöd fem miljoner kronor i kreditstöd till flygbolagen. I Frankrike gavs liknande stöd tillsammans med krav på motprestation, bland annat skulle koldioxidutsläppen minska och flygbolagen fick inte konkurrera med tågtrafiken. I Sverige ställdes dock inga sådana krav.
Vi ser samtidigt hur klimatkrisen är ett faktum. FN:s senaste klimatrapport talar sitt tydliga språk. Inom tre år måste utsläppen av växthusgaser minska, sedan är det för sent att begränsa den globala uppvärmningen.
Bara den senaste veckan har vi sett rapporter om rekordvärme i Indien och Pakistan. Temperaturerna är så höga att det testar gränserna för mänsklig överlevnad, för extrem värme är förenat med livsfara. I norra Pakistan kollapsade en bro av vattenmassorna från en glaciär som smält till följd av värmeböljan. Samtidigt bildsätter SVT Nyheter en artikel om att FN varnar för temperaturhöjningar, med en bild på glada sommarbadare som njuter av värmen på en brygga.
Klimatångesten blir snabbt förlamande och vi hamnar gång på gång i fällan där individen ska axla den globala krisen.
Det extrema klimat som kommer att bli verklighet om vi inte minskar våra koldioxidutsläpp är allt annat än njutbart. Det innebär att stora landområden blir obeboeliga, med klimatflyktingar och en hotad livsmedelsförsörjning som följd.
Hur betonar man att krisen är här och nu? Vi vet ju redan allt detta. Ändå står vi här, med inrikesflyg till en bråkdel av priset jämfört med en tågresa på samma sträcka.
Vi vänjer oss helt enkelt. Man måste vänja sig, som Kjell Höglund sjunger. Man når en punkt där den pågående katastrofen inte längre går att ta in. För i slutändan är individens möjlighet att påverka minimal. Klimatångesten blir snabbt förlamande och vi hamnar gång på gång i fällan där individen ska axla den globala krisen.
Det är på en nationell och global nivå som förändringen måste ske. Även detta vet vi.
Vi vänjer oss, för det går inte att fortsätta med sitt liv om vi på allvar inser vad som är på väg att hända. Det blir omöjligt att gå till skola och arbete, som att allt är normalt, om vi ska vara medvetna om krisens omfattning.
Vi vänjer oss och stänger ute rapporterna om att vi är på väg att förstöra vår enda planet. Det är för svårt att greppa att dystopierna inte längre är fiktion, utan reell verklighet här och nu. Så man vänjer sig. Man måste vänja sig.
I slutändan bokar jag ändå tågbiljetter och svär över den oansvarsfulla klimatpolitiken. Jag, tillsammans med min plånbok, fortsätter dock att förbanna en svensk politik som gör det miljövänliga valet till en ekonomisk fråga. När världen brinner borde tåget vara en självklarhet.
Nora Wurtzel går Aftonbladets utbildning #ledarskriv och pluggar litteraturvetenskap i Göteborg.
Hon frilansar som litteraturkritiker och är svag för svensk arbetarlitteratur.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
