Mindre snack och mer verkstad

LEDARE Jämställdheten i Sverige och i andra delar av världen försämras. Utvecklingen är en tickande bomb och jämställdhetsminister Åsa Lindhagen måste ta den på allvar. Tillsättning av en jämställdhetskommission ser bra ut på pappret, men riskerar att få kampen för jämställdhet att stanna upp. 

Nu har det snart gått 25 år sedan Hillary Clinton, då presidenthustru med höga ambitioner, sa de magiska orden. Platsen var FN:s fjärde jämställdhetskonferens i Bejing, året var 1995, och jag minns Clintons yttrande som om det var igår: »Kvinnors rättigheter är detsamma som mänskliga rättigheter och mänskliga rättigheter är detsamma som kvinnors rättigheter.« Orden skulle visa sig bli användbar refräng i många viktiga kvinnopolitiska sammanhang.

Minns ni 1995? Det var en tid då hela världen, inte minst USA med makarna Clinton vid rodret, blickade framåt. Efter 80-talets politiska motsättningar, och flera upp- och nedgångar i ekonomin tog hoppet plats på scenen igen. Murens fall, fredprocessen i Mellanöstern, förbättrade villkor för många av planetens fattiga, ökad tillväxt och respekt för mänskliga rättigheter världen över, ledde till framtidstro. Det var i den optimistiska andan Pekingplattformen, den första globala handlingsplanen för förbättrad jämställdhet, kom till.

Alla de 189 länderna som medverkade vid FN:s kvinnokonferens skrev under, vilket bara det var ett häpnadsväckande framsteg. Målen sattes radikalt nog på fem års sikt, och skulle alltså vara uppnådda redan år 2000. Så har som vi alla vet inte skett. Snarare har det gått åt andra hållet.

Nästan 90 procent av världens befolkning, män och kvinnor, anser att män är överlägsna som regeringschefer, företagsledare och politiska ledare.

Lagom till internationella kvinnodagen 8 mars bjuder FN:s utvecklingsorgan UNDP på nedslående nyhet. Vid läsning av en ny rapport måste jag konstatera att det nya målet, jämställdhet år 2030, inte heller kommer att nås. Tvärtom har ojämlikheten mellan könen under de senaste åren ökat. På ett område, när det gäller ekonomiska förhållanden, säger UNDP att det kommer att ta 257 år innan det är jämlikt.

Värst är det inom politiken. Visserligen röstar ungefär lika många kvinnor som män i allmänna val, men de är kraftigt underrepresenterade i det parlamentariska systemet, särskilt på höga poster. I 193 av världens länder är det idag bara tio som har kvinnliga regeringschefer. År 2014 var det femton. Vilket säkert har göra med andra dystra siffror från UNDP som visar att det trots flera decennier av framsteg på jämställdhetsområdet fortfarande existerar starka fördomar om våra sociala kön. Nästan 90 procent av världens befolkning, män och kvinnor, anser att män är överlägsna som regeringschefer, företagsledare och politiska ledare. 28 procent anser att män bör ha rätt att slå sina fruar.

Även i Sverige pågår en backlash. Vårt land, tillsammans med Turkiet och Indien, sticker ut i statistiken som ett av dem där traditionella könsnormer blir starkare och kvinnors ställning på flera plan försämras. Vad beror det på? En anledning kan vara att svenska kvinnor faktiskt har krossat en del av glastaken, och att det nu kommer en kraftig motreaktion på chefsnivå. En annan är att den konservativa vågen i svensk politik faktiskt har påverkat beslutsfattandet, så svenska kvinnors villkor negligeras och gradvis försämras.

Utvecklingen är en tickande bomb och jag hoppas verkligen att jämställdhetsminister Åsa Lindhagen tar den på allvar. I dagarna tillsattes en kommission för jämställda livsinkomster. Det ser ju fint ut på pappret, men för att kommissionen inte ska hålla jämställdhetsutvecklingen stampandes på samma ställe så måste inriktningen ligga på att utforma en handlingsplan. Vi vet hur läget ser ut, det har vi vetat ett tag nu, men hur kan vi snabba på resan mot ett mer jämställt samhälle? Det måste vara kommissionens absoluta fokus.  Det är bråttom, varje dag hindras kvinnor till ett jämställt liv!