Söndagskrönika Tondövt, osolidariskt, otroligt eller i linje med vad EU kan lagstifta om? Reaktionerna på EU-kommissionens förslag om lagstadgade minimilöner spretar. Men vi vet att om saken testas i EU-domstolen så är von der Leyens löften inte någon garant, skriver Anna Danielsson Öberg.
I slutet av oktober förra året presenterade EU-kommissionen det förslag som nu ska behandlas. Och sprickan mellan de som är för och emot visar inga tecken på att minska. Tvärtom.
Förespråkarna, med kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i spetsen, anser att införandet leder till krympande löneskillnader och minskad fattigdom. Länder som hanterar minimilöner via kollektivavtal behöver dock inte införa direktivet, enligt kommissionen. Däremot blir de bland annat skyldiga att rapportera om hur stor andel av de anställda som täcks av kollektivavtal och har minimilöner.
Allt sedan det blev känt att förslaget var på gång har arbetsgivare, fack och politiker i Sverige och Danmark försökt stoppa det. Kritiken handlar om att EU inte ska lägga sig i medlemsländernas sätt att organisera sin lönebildning. Och kommissionen har inte rätt att införa lagstiftning när det gäller detta, hävdar företrädarna i de båda länderna.
Det undantag som kommissionen lovar ska gälla länder med kollektivavtalssystem litar inte Sverige och Danmark på. Misstron förklaras bland annat av vad som hände i det så kallade Lavalfallet. En arbetsmarknadskonflikt i Sverige hamnade i EU-domstolen och ledde till att strejkrätten i Sverige begränsades. Det visar vad som skulle kunna hända om EU-domstolen får inflytande över den nationella lönebildningen, enligt den svenska och danska invändningen.
Otroligt att socialdemokratiska regeringar i Sverige och Danmark bildar allianser med högerpopulistiska länder som Ungern och Polen i protest mot minimilöneförslaget.
Men nu får kritikerna kritik. Nättidningen Arbeidsliv i Norden har just publicerat en artikelserie om minimilönefrågan. Och där beskrivs inställningen från Danmark och Sverige som ensidig av två kända arbetsmarknadsforskare – professor Niklas Bruun i Helsingfors och professor Lars Magnusson i Uppsala. Enligt dem är tonläget i kritiken onödigt högt, Lars Magnusson kallar det tondövt. Risken är att omvärlden uppfattar hållningen som missunnsam mot Europa och att den skapar onödiga motsättningar, i till exempel Europafacket. Men åtminstone i Sverige finns det inga tecken på att den fackliga kritiken avtar.
För några veckor sedan uttalade företrädare för LO, PTK och Saco oro för att Sverige gör för lite. Regeringen, riksdagen och Sveriges EU-parlamentariker måste stå upp för att direktivet inte kan accepteras, sade till exempel PTK:s ordförande Martin Linder. Förra fredagen kom också ett nytt utspel från regeringen. Tillsammans med åtta andra EU-länder (Danmark, Estland, Irland, Malta, Nederländerna, Polen, Ungern och Österrike) skickades ett protestbrev till det portugisiska ordförandeskapet. Kravet i brevet är att en europeisk minimilön inte bör vara rättsligt bindande. Trots att det handlar om nio länder kan de inte blockera ställningstagande i ministerrådet, enligt nyhetssajten Europaportalen. De är för få och för små för att få ihop den befolkningsandel på 35 procent som krävs.
Brevet har fått förvånansvärt lite uppmärksamhet i Sverige. Men en känd tysk arbetsmarknadsforskare, Thorsten Schulten, skrev direkt om det i sociala medier. Han kallar det för otroligt att socialdemokratiska regeringar i Sverige och Danmark bildar allianser med högerpopulistiska länder som Ungern och Polen i protest mot minimilöneförslaget. Det är dock inte bara sällskapet i protesten som han är kritisk emot, utan den svenska och danska inställningen. När facket försvagas, vilket sker på de flesta håll i Europa, förutom Norden, måste något göras. Då är lagstadgade minimilöner en av många lösningar i länder där facket är försvagat. Att facken i länder som är starka, Sverige och Danmark, inte stöttar de som är svagare, anses själviskt.
Den svenska och danska inställningen visar alltså inga tecken på att ändras. Och från fackligt håll handlar det inte om ensidig kritik utan snarare om misstro mot kommissionen och de långsiktiga effekterna av direktivet. Det som hände i samband med Laval vill inte facken uppleva igen. Därför räcker inte kommissionens löften – oavsett hur övertygad Ursula von der Leyen är.
Hur det hela slutar återstår att se. Men mer hårda ord mellan olika aktörer är sannolikt att vänta.
Anna Danielsson Öberg är författare och frilansjournalist med lång erfarenhet av arbetsmarknadsbevakning
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
