Kristoffer Olofsson

Andrahandshyresgäster betalar allt mer av inkomsten i hyra och klassgapet mellan de som äger och de som hyr blir allt större. Hur vill du sätta stopp för den utvecklingen, Peter Eriksson (MP), undrar bostadsdebattören Kristoffer Olofsson.

Till följd av avregleringar under de borgerliga regeringsåren har förstahandskontrakt blivit ungefär lika svåra att få tag på som en biljett till chokladfabriken, samtidigt som andrahandsuthyrningen har frodats.

En avgörande lagändring under den tidigare borgerliga regeringen från 2013 gjorde andrahandsuthyrningen allt mer lukrativ och försämrade skyddet för andrahandshyresgästen.

Andrahandshyresgäster lägger i genomsnitt en dubbelt så stor andel (40 procent) av sin inkomst på boendekostnader, jämfört med bostadsrättsinnehavare (20 procent). En etta som hyrs ut i andra hand i Stockholm kostar i genomsnitt 65 procent mer än en etta som hyrs ut med förstahandskontrakt.

Nyligen har det rapporterats om bostadsrätter som sålts till rekordpris till följd av att föreningen tillämpar fri andrahandsuthyrning.

Ett knep för att driva upp priserna på bostadsmarknaden så att endast spekulanter med avsikt att permanent hyra ut lägenheterna i andra hand till ockerhyror har råd att köpa dem.

För uthyrning av bostadsrätter i andrahand råder idag i princip fri hyressättning.

För uthyrning av bostadsrätter i andrahand råder idag i princip fri hyressättning.

Alltså: i takt med att förstahandskontrakt i större utsträckning fått stryka på foten för andrahandsuthyrning så har klassgapet mellan de som äger och de som hyr blivit allt större.

Bostadsminister Peter Eriksson har i flera intervjuer pekat på andrahandsuthyrning som någonting positivt för att råda bot på bostadsbristen. Han säger att vi måste »använda det befintliga beståndet bättre« och säger sig vilja »skapa system för människor att hyra ut delar av sina hem« (intervju i magasinet Plan, #2, 2017 och intervju i Vi i Bostadsrätt, #3, 2016).

Desto tystare är det beträffande de problem som andrahandsmarknaden för med sig, om bostadsministern ens vill kännas vid dem: de orimligt höga hyrorna, den generellt låga standarden, olika särkrav, diskriminering och utbrett bedrägeri som ett resultat av den oreglerade förmedlingen och hyresgästens beroendeställning.

De grupper som är överrepresenterade i trångboddhetsstatistiken – de med svag ekonomi, utrikes födda och unga vuxna – är också de grupper som främst tvingas hyra i andrahand.

Att se andrahandsuthyrning som ett effektivt sätt att råda bot på bostadsbristen är helt enkelt naivt

Tillförlitlig statistik ser ut att saknas men det mesta pekar på att trångboddheten är särskilt utbredd på andrahandsmarknaden.

Vad gäller andrahandsuthyrningen som lösning på bostadsbristen behöver man rimligtvis också förhålla sig väldigt skeptisk.

Diskussionen om förtätning och variation i våra storstadsregioner behöver framförallt handla om hur vi kan förtäta glesa villaförorter.

Men istället för effektiva förslag på hur vi skulle kunna planera in flerbostadshus, och i synnerhet hyresrätter, i de stadsdelar där de idag lyser med sin frånvaro (exempel i Stockholm, Danderyd, Ekerö, Täby, Vaxholm och Lidingö), så verkar Eriksson fast i något tänk kring hur vi ska få fler pensionärer att hyra ut sina källare till behövande ungdomar.

Väldigt likt högerns lösa teorier om »flyttkedjor« à la Attefall/Odell. Det har varken visat sig särskilt effektivt eller oproblematiskt så här långt.

Men först skulle jag gärna se att Peter Eriksson öppet tar ställning i frågan: Är du medveten om de problem som den idag frisläppta andrahandsmarknaden för med sig? Vad tänker regeringen i så fall vidta för åtgärder?

Att blunda för dess problem och se andrahandsuthyrning som ett effektivt sätt att råda bot på bostadsbristen är helt enkelt naivt, och borde vara främmande för alla som säger sig vilja förvalta folkhemmets ideal om en överkomlig hyra och en hög boendestandard för alla.

Kristoffer Olofsson har en master i hållbar stadsutveckling.