Minoritetsparlamentarism kan öka riksdagens makt

Fredagskrönika Det kan bli mer betydelsefullt, intressant och inflytelserikt att vara riksdagsledamot än vad det har varit på länge. Om sakfrågorna blir viktigare än spelet om makten kan valrörelsen bli riktigt intressant, skriver Anders Jonsson.

Det torde numera stå klart för alla och envar att utsikterna för en majoritetsregering är mycket små, för att inte säga obefintliga.
Vilken sida som än blir störst efter valet, de rödgröna eller den borgerliga alliansen så kommer Sverigedemokraterna att vara vågmästare och med dem vill ingen av de andra regera.
Vem som sedan blir statsminister kan avgöras av om något eller några partier åker ur riksdagen eller inte. Just nu talar det mesta för att det blir moderaternas Ulf Kristersson som får försöka att lotsa regeringens politik genom riksdagen.

Det är upplagt för minoritetsparlamentarism. Det vill säga att regeringen lägger sina förslag som antingen förhandlats i förväg med något eller några av oppositionspartierna för att få majoritet eller där regeringen får söka stöd i behandlingen i riksdagens utskott.

Det kan bli mer betydelsefullt, intressant och inflytelserikt att vara riksdagsledamot än vad det har varit på länge.

Med en sådan utgångspunkt inför ett val vore det önskvärt om väljarna får rimliga möjligheter att avgöra varje partis styrkeförhållande i de kommande förhandlingarna. Det kan ske om partierna nu är tydliga med vad de vill och hur de vill lösa olika problem efter valet.

Om partierna de kommande månaderna koncentrerar sig på sitt eget och inte det eviga spelet om vem som ska regera med vem och om medierna också låter dem göra det kan vi få en riktigt intressant valrörelse. Den skulle dessutom kunna ge en god grund för de uppgörelser som måste komma efter valet oavsett valresultat.

På sitt sätt har det redan börjat så, även om det är trögt i portgången eftersom många, inte minst ledande politiska journalister, har svårt att frigöra sig från maktspelet.
Det verkar inte hjälpa hur många gånger Ulf Kristersson upprepar att han vill återupprätta den gamla uppgörelsen mellan Moderaterna och Socialdemokraterna om migrations- och integrationspolitiken. Kommer bara Moderaterna och Socialdemokraterna överens så blir det nog så, säger Kristersson.
Han säger det i Ekots lördagsintervju och i debatt med Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons i SVT:s Agenda men det är som att det inte når fram. Följdfrågorna om hur en sådan uppgörelse ska se ut uteblir och

Lars Calmfors kan inte avfärdas som en oansvarig bidragshöjare på vänsterkanten.

Socialdemokraterna har ännu inte fått några riktiga frågor om inställningen till moderaternas invit.
I sak är det rimligen inte några större problem att återupprätta den tidigare axeln mellan S och M i migrationsfrågan. Den som först de nya moderaterna under Fredrik Reinfeldt bröt och som sedan Socialdemokraterna anslöt sig till innan det allt vände när det blev för mycket hösten 2015.

• Nu finns det alla möjligheter att under de kommande månaderna inför valet reda ut för väljarna var de olika partierna står i flyktingfrågan, som varit och fortfarande är elefanten i rummet i svensk politik.

Några andra frågor där det rimligen måste till breda uppgörelser efter valet är :

• Den långsiktiga finansieringen av välfärden, alltså vård, skola och omsorg, men numera även trygghet i form av polis, rättssystem och rent av försvaret.
• Det underfinansierade pensionssystemet som alla partier nu plötsligt tycks ha upptäckt måste rimligen också göras något åt.

Behovet av en ny stor skatteöversyn har funnits länge och skulle välkomnas av så gott som alla experter.

• Eller ta Moderaternas besked på DN-Debatt i veckan om att bidragen måste minska.

På sidan bredvid skrev professor Lars Calmfors i sin kolumn att bidragen tvärtom måste räknas upp med löneutvecklingen för att inte inkomstskillnaderna ska öka ytterligare, vilket vore skadligt för vårt demokratiska system.

Det saknas alltså inte tydliga motsättningar för väljarna att ta ställning till. Lars Calmfors kan inte avfärdas som en oansvarig bidragshöjare på vänsterkanten.

Anders Jonsson är tidigare inrikeschef på Ekot med lång erfarenhet av politisk analys. 

Läs också: Migrationsgåtan som bäddade för SD