I en tid där egenintresset trängt undan allmänintresset och minskat politikens räckvidd har våra folkvalda svårt att bemöta SD:s frammarsch. Men det är just politiken – en politik för jämlikhet – som är svaret.
Idag inleds Sverigedemokraternas landsdagar i Norrköping. Ska man döma av hur ofta SD hamnar i rubrikerna verkar det vara landets viktigaste parti som möts där.
För det har knappast gått en dag utan att vi får veta minsta detalj om det senaste slagsmålet i krogkön, om SD-riksdagsmän som stödjer diktatorn al-Assad, vilka tidningar som säger nej till SD-annonser, att den SD-kvinna som sextrakasserats kallas »rikspatrask« i partivännernas twitter, och vilken den senaste SD-aren är som uteslutits efter att ha sagt eller gjort något tokigt.
För att bara nämna några exempel ur den senaste rubrikskörden.
Men eftersom SD nog inte är Sveriges viktigaste parti, vad beror den minutiösa medierapporteringen på? Självklart är medierna bara en spegel av de andra partiernas ängslan för att SD i valet nästa år ska öka från 13 till, säg, 20 procent.
Det har resulterat i fyra år av närmast neurotisk sifferexercis efter varje ny opinionsmätning: Vem ska regera med vem och vilka vill göra sig beroende av SDs mandat?
Vanskligt med tanke på att flera partier ligger nära eller under gränsen för att falla ur riksdagen. Men också lättköpt, eftersom sådana sifferlekar är snabbvara.
Man skulle önska att medierna och politikerna gjorde något svårare, nämligen rannsakade sig själva: Vad är det vi har missat som har gjort att det växt fram nationalistiska och populistiska partier?
De flesta SD-väljare är inte rasister, utan bara förlorare som fått en syndabock i flyktingarna.
En förklaring är att de flesta partier härmar varandra och hukar sig i mitten. En annan är marknadsliberalismens dominans, att egenintresset trängt undan allmänintresset och minskat politikens räckvidd.
En tredje förklaring är att politikerna passivt åsett hur de mest välbeställda berikat sig själva bland annat genom skattefusk, medan medelklass och underklass stått stilla eller tappat realinkomster. Ytterligare förklaringar är att arbetsmarknaden liknar Vilda Västern och att många i PPM-systemet bara vill sko sig på pensionsspararna.
Visst har rasismen stuckit upp sitt fula tryne. Men de flesta SD-väljare är inte rasister, utan bara förlorare som fått en syndabock i flyktingarna. Ännu fler är de som är oroliga för att falla ner och bli förlorare i nästa finanskris.
Dessa förlorare kan mötas med en konkret politik för att minska de växande inkomst- och förmögenhetsklyftorna. Det är ett mer genomgripande sätt att öka tryggheten än att plussa på antalet poliser eller höja straffsatser.
Väljarna formligen längtar efter att de sju partier som fått SD på hjärnan rycker upp sig, och istället lägger handfasta förslag om bättre jämlikhet.
Också i medierna dominerar spelteorierna över sakfrågorna. När såg man de stora medierna göra grävande reportage om de växande klyftorna och jaga partierna om varför de inte kan återinföra förmögenhetskatten?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
