Att inte bara veta, utan också offentligt dela upplevelser av skam, förnedring och ilska – det är vad kampanjen #MeToo handlar om. Men den har också fått oönskade konsekvenser.
Vad är det som förenar nästan alla kvinnor, Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius med min sons mattelärare, vd:n med städerskan på McDonald´s?
Egentligen har vi alltid vetat, även om många av de personliga berättelserna på Facebook och Instagram får oss att börja gråta.
De flesta av oss har varit med om sexuellt våld eller trakasserier som har skrämt, plågat och hindrat oss från att röra oss fritt på gatorna, uttala oss offentligt eller ta det där jobbet vi fått ett erbjudande om.
Att inte bara veta, utan att också offentligt dela – upplevelser av skam, förnedring och ilska – är vad kampanjen #MeToo som just nu rasar i sociala medier handlar om.
Det som bland annat fick nätaktivisten Linnea Claesson att dra igång var åtalen och vittnesmålen mot Hollywoodmogulen Harvey Weinstein.
Men även i Sverige står det illa till. Som Lawen Redar, riksdagsledamot för Socialdemokraterna, påpekar här i Dagens Arena visar den nationella trygghetsundersökningen att andelen kvinnor som blivit utsatta för sexualbrott ökar, och att kvinnor i 20-årsåldern är värst drabbade.
Vad som behövs nu är inte fler berättelser, utan att regeringen faktiskt presenterar ett nytt förslag till våldtäktslagstiftning, ett förslag som klargör gränssättning och rätten till kroppslig integritet på ett bättre sätt.
Därför blir jag besviken när enstaka individer missbrukar den bara för att de inte vet var gränserna går..
Men #MeToo har också fått en rad oönskade konsekvenser. Parallellt pågår en publicistisk diskussion om gränserna mellan nätaktivism och journalistik.
I kampanjens kölvatten är det många som kräver att nyhetsredaktionerna ska rapportera om de manliga medieprofiler som på Twitter och Instagram hängs ut som sexualförbrytare. Expressens chefredaktör Thomas Mattson skriver på sin blogg att det för honom som ansvarig utgivare handlar om att varje dag försöka bena ut skillnaden mellan det vi faktiskt vet och det som hävdas i sociala medier.
De pressetiska reglerna och grundlagarna är mycket tydliga: att publicera namn och bild på personer som inte är dömda för brott, bryter mot samtliga.
Men, påpekar Mattson, det kan faktiskt även vara klandervärt även att föra korrekta uppgifter vidare. Allt beror på hur stort allmänintresset är.
#MeToo är nätaktivism när den är som bäst. Mängden av berättelser gör den effektiv, skapar ett kollektivt vi, vilket är vad som behövs om en ska skapa förändring.
Därför blir jag besviken när enstaka individer missbrukar den bara för att de inte vet var gränserna går.
Med det sagt vill jag också klargöra att jag inte försöker försvara gammalmedia som i många fall struntar i att rapportera om övergrepp mot kvinnor och barn.
Många redaktioner har dessutom skelett i den egna garderoben. Tack vare Linnea Claesson kan vi äntligen släpa ut dem i fullt dagsljus.
Och, om det är någon som undrar, så ja.
#metoo
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
