SÖNDAGSKRÖNIKAN Den ofrivillige statsministern drar sig tillbaka och lämnar över ett närmast omöjligt uppdrag till sin finansminister. Frågan är om teknokraten Magdalena Andersson kan lyckas bättre än förhandlaren Stefan Löfven, skriver Anders Jonsson.
När Stefan Löfven meddelade att han skulle avgå som partiledare och statsminister i samband med S-kongressen slog det ner som en bomb. Det var i alla fall så som den samlade kåren av politiska journalister och kommentatorer beskrev det.
Visst, det kanske var lite sent påtänkt. Men å andra sidan kan man knappast ge ett sådant besked allt för långt innan det är dags om man vill undvika interna maktstrider och bli en lam anka under en lång period.
Jag blev inte så förvånad över att beskedet kom nu. Det fanns tydliga tecken på att Löfven fått nog. Regeringskrisen i juni blev droppen. Där agerade oppositionen och V enligt hans förmenande fullständigt oansvarigt.
Att avsätta en regering utan att ha något alternativ är bara populistiskt. Ulf Kristersson (M) fick komma krypande efter två dagar med svansen mellan benen. Mellan skål och vägg sas det att inflytande för SD inte skulle bli något problem. Det skulle Socialdemokraterna lösa.
Efter det hade till och med Stefan Löfven fått nog. Han var helt enkelt less, enough is enough. Till det kan läggas de svårigheter han och Socialdemokraterna haft under hela hans regeringstid. Hur kan man förklara vad man själv vill när man samtidigt hela tiden måste kompromissa och genomföra andra partiers förslag för att sitta kvar?
Socialdemokraterna vill ha ett starkare samhälle, satsa mer på den så kallade välfärden med fler tjänster i vård, skola och omsorg. Partiet vill öka tryggheten genom fler poliser och förebyggande åtgärder i utsatta områden, men också för de äldre och sjuka genom höjda pensioner och högre ersättningar i sjukförsäkringen. Köpkraften bör öka för familjer med låga inkomster.
Men när regeringen aviserar att förslag i den riktningen ska komma i nästa budget är det inte S som får äran för det. De politiska journalisterna betonar att det är Vänsterpartiet som krävt höjt tak i sjukförsäkringen och en mer flexibel bortre gräns för rehabilitering. När skatterna sänks med tyngdpunkt på lägre inkomster beskrivs det som ett sätt att tillmötesgå Centern. Bara för att ta två aktuella exempel från veckan som gick.
Slutsatsen i medierna blir att i stort sett allt det Socialdemokraterna föreslår görs för att regeringen ska kunna sitta kvar, inte för att den vill att Sverige ska bli ett bättre land att leva i.
Slutsatsen i medierna blir att i stort sett allt det Socialdemokraterna föreslår görs för att regeringen ska kunna sitta kvar, inte för att den vill att Sverige ska bli ett bättre land att leva i. Det är naturligtvis inte hållbart i längden.
Stefan Löfven och de andra i partitoppen har säkert funderat länge på hur man klart kan säga vad man står för och samtidigt lägga fram en politik som man kan få igenom och därmed behålla regeringsmakten.
Det snudd på omöjliga uppdraget ser nu ut att övertas av Magdalena Andersson. Manegen är krattad och situationen påminner inte så lite om när Ingvar Carlsson skulle ersättas. Då satte sig Jan Nygren, Margot Wallström, Anna Lindh och Mona Sahlin ner och bestämde att Mona Sahlin skulle ta jobbet. Nu gör Mikael Damberg, Anders Ygeman och Peter Hultqvist likadant sedan ett antal partidistrikt sagt sitt.
Skillnaden är att Mona Sahlin mötte ett betydande motstånd och föll på hur hon hanterade sin privatekonomi. Magdalena Andersson verkar inte ha några sådana problem.
Däremot höjs kritiska röster om hennes sätt att bete sig. Hon är tuff, stenhård, kolerisk, har alltid rätt och drar sig inte för att skälla ut folk. Det är intressant att notera att beskrivningen är så gott som identisk med den som Anders Borg (M) fick efter en tid som finansminister i regeringen Reinfeldt.
Det kanske ligger i rollen. Jag har själv blivit portad av Kjell-Olof Feldt (S) som vägrade låta sig intervjuas av mig ett antal månader för att jag skrivit något förgripligt. Erik Åsbrink (S) var så obstinat som finansminister att statsminister Göran Persson offentligt beklagade sig och gjorde sig av med honom. Göran Persson själv är omvittnat långsint.
De kritiska omdömena kommer knappast att stoppa Magdalena Andersson. Sverige kan alltså mycket väl få sin första kvinnliga statsminister. Hur långvarigt det blir beror på om den hetlevrade teknokraten Magdalena Andersson lyckas med att förklara vad Socialdemokraterna vill och samtidigt kompromissa.
Om inte fortsätter kräftgången i nästa val och därmed glider sannolikt regeringsmakten ur Socialdemokraternas händer.
Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
