Manchester/Liverpool: Tanken var att runda av semestern med några lugna dagar i nordvästra England. Det blir inte alltid som man tänkt sig.
I onsdags föll kvällsregnet mot folktomma gator i Manchesters stadskärna. Det dominerande ljudet var ett dovt klapper när polishästarnas hovar mötte blöt asfalt. Poliser överallt. Plywoodskivor täckte trasiga skyltfönster. Till och med pubarna var stängda. Hotellbaren kompenserade med happy hour till klockan 22. Därefter skulle alkohol inte serveras i staden, enligt polisens uppmaning. Stämningen var tryckt, närmast spöklik.
Följande dag genomför jag det planerade besöket på People’s History Museum. Natten har varit lugn, upploppen är över, staden vaknar försiktigt. Sju timmar på museet motsvarar högt ställda förväntningar. Nya kunskaper blandas med nattens känsla av att ha somnat i en attackerad stad, där vakter bildade mur framför ingången till hotellet.
Den industriella revolutionen i Storbritannien skapade som bekant ett benhårt klassamhälle. Museet berättar historien om de förtryckta klassernas kamp för lika rättigheter. Peterloo-massakern, chartismen. De hemliga sällskapen som bildade fackföreningarna, vars politiska gren blev Labour, som i sin tur kämpade med liberaler och suffragetter.
Övergången till efterkrigshistorien på andra våningen är Labours valseger 1945 och bygget av välfärdsstaten. Sedan följer Thatcherismen, gruvstrejkerna, upploppen och protesterna mot Poll Tax, som blev Thatchers fall. När jag går vidare genom galleriet med fackföreningsrörelsens vackra fanor dunkar flera tankar i huvudet.
Kommer händelserna i augusti 2011 att bli en del av museet? I The Guardian menar Katrina Navickas, som skriver en bok om politiska protester, att historikerna inte ens kommer att klassificera händelserna som ”riots”. Den akademiska definitionen kräver att det finns ett politiskt program.
Grundfrågan är i stället en annan: Har de rörelser som skildras i museets gedigna utställningar lyckats avskaffa klassamhället? Givetvis inte. Jag tar fram Ferdinand Mounts ”Mind the gap”, en bok med såväl förtjänster som brister, och läser om stycket som gav boken dess namn. Författaren är på ett bröllop där en viskningslek pågår. Brudparet kommer från två olika samhällsklasser och under välkomstdrinken upprepas den fras som vi känner igen från Londons tunnelbana: ”Mind the gap”.
Den tilltagande ojämlikheten leder till trasiga samhällen, men även en demonisering av arbetarklassen. Detta beskrivs i böcker som ”Jämlikhetsanden”, ”Them and us” och ”Chavs”.
Upploppen har självfallet en mängd komplexa orsaker, vilket oppositionsledare Ed Miliband har påpekat. Koalitionsregeringens nedskärningar är ingen huvudförklaring, men har inte gjort saken bättre. Camerons åtgärdsagenda – färre poliser, begränsningar av Internet, inhyrd amerikansk ”supercop” som ska upprätta nolltolerans, samt att göra uppropsmakare hemlösa – skulle göra situationen värre.
Jag går ned i museets välsorterade arkiv och gör några beställningar. En ambitiös arkivarie i Ben Sherman-skjorta hämtar ett 22-sidor långt handskrivet brev som Tony Blair skrev till sin partiledare Michael Foot 1982, samt Labours program ”Let’s face the nation” från 1945.
Blairs brev är fullt av optimism och framhåller vikten av att ett parti är förankrat i verkligheten. ”Om en medlem går på fyra partimöten under en vecka, strunta i två och spendera tiden bland medborgarna”, skriver Blair entusiastiskt och berättar sedan oblygt vad Foot bör säga i sitt kommande kongresstal.
Labours program från krigsslutet är präglat av en tro på politikens möjligheter. Tiderna kommer att vara fortsatt tuffa, men omdaningens tid är nu. Samhällets fem plågoandar, som Lord Beveridge identifierade i sin berömda rapport, ska utrotas.
Jag lämnar museet, går ut i duggregnet och tar tåget till Liverpool – staden där världens första fackliga fana såg dagens ljus 1821. 190 år senare är det självklart att spendera miljarder på att rädda banker och kombinera det med stora sociala nedskärningar.
På vackra Lime Street station i Liverpool köper jag en bunt tidningar. Ed Miliband lovar att han ska lyssna till medborgarna i de utsatta områdena innan nya program och förslag på åtgärder presenteras. ”Vad bör han föreslå”, frågar jag en vän från staden. Scouse-svaret är cyniskt och blixtsnabbt:
”Spelar inte så stor roll, mate, om de andra styr och rotar fram Thatchers politik”.
Att läsa och besöka:
”Chavs. The demonization of the working class” av Owen Jones (Verso).
”Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen” av Richard Wilkinson och Kate Pickett (Karneval förlag).
”Mind the gap. The new class divide in Britain” av Ferdinand Mount (Short Books).
New Statesman: ”The coming anarchy” (15 augusti 2011).
”People’s History Museum”, Left Bank, Spinningfields, Manchester.
”Them and us. Changing Britain – Why we need a fair society” av Will Hutton (Little, Brown).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
