Moderata lappkast om integration

Ledare Den politiska striden tycks nu stå om integrationen. Men frågan är vad som avses rent konkret. Vad menar egentligen den som vill att alla ska anpassa sig till majoritetskulturen?

För några decennier sedan var Mitch McConnell en tämligen moderat republikansk politiker. Han stödde till exempel inte den högerorienterade Ronald Reagan i primärvalet inför presidentvalet 1980. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. I dag är Republikanernas mittenflank utraderad. USA är ett annat land. Och Mitch McConnell är numera majoritetsledare i senaten och en av de tyngsta maktspelarna i det republikanska partiet. Han är förstås en av Donald Trumps starkaste supportrar och gav sitt stöd till Trumps försök att via juridiska processer ifrågasätta det val han nyss förlorade.

Det är lätt att ironisera över enskilda politikers lappkast. Vi är alla en produkt av vår tid. Och politiker måste i någon mån alltid vara i takt med tiden, sina väljare och sitt eget parti. Vi har sett många iögonfallande positionsförflyttningar i den politiska stratosfären under årens lopp. Ledande politiker tvingas ibland också företräda ståndpunkter som en majoritet i partiet företräder eller har röstat igenom, utan att de för egen del nödvändigtvis omfattar dessa ståndpunkter. I den meningen är McConnell inte unik, i varje fall inte bland de politiker som är och har varit framgångsrika.

Samtidigt finns ändå centrala principer en politiker med hedern i behåll inte kan eller bör tumma på. Kanske handlar det om grundläggande värderingar och de normer som vår demokrati bygger på. Eller för den delen ideologiska rättesnören som en hedervärd politiker gör klokt i att inte överge hipp som happ.

Det är en strid som har djupa ideologiska innebörder och öppnar upp för en lång dragkamp om vad Sverige är och bör vara.

Även många svenska politiker har förstås bytt fot då och då i små och stora frågor. Ibland är det många som ändrar sig på en och samma gång. På senare tid gäller detta framför allt synen på invandringen. Denna förändring är historisk och unik – och har inträffat under en mycket kort tidsperiod och den omfattas numera av flera partier.

Vi har gått från att alla partier (utom ett) var oreserverat positiva till invandring till att de flesta nu tenderar att måla fan på väggen. Tidigare talades det mindre om de utmaningar, problem och konflikter en omfattande invandring innebär. Nu är det knappt någon som talar om invandringens möjligheter.

Och frågan är om inte förskjutningen är som allra störst i Moderaterna. Fredrik Reinfeldt intog en ”öppna era hjärtan”-hållning och träffade av maktstrategiska skäl en liberal uppgörelse om invandringspolitiken med Miljöpartiet. Den nuvarande partiledaren Ulf Kristersson argumenterade i sin MUF-ungdom under den nyliberala vågens höjdpunkt för fri invandring. Allt detta är nu historia.

Visserligen är frågan om invandringspolitik i allmänhet och flyktingmottagandet fortsatt en stridsfråga, även om invandringen nu är betydligt mindre än tidigare.

Men möjligen står striden nu om integrationen, det är en strid som har djupa ideologiska innebörder och öppnar upp för en lång dragkamp om vad Sverige är och bör vara.

Vilket illustrerades när delar av Moderaternas nya idéprogram släpptes härförleden genom en artikel på Kvartal, undertecknad av Alice Teodorescu, Fredrik Johansson och Christofer Fjellner, som alla sitter i den där programgruppen. Programmet markerar noga besett slutpunkten på den liberala vågen i borgerligheten som inleddes på 1970-talet, som sträcker sig från Gösta Bohman, via Carl Bildt till Fredrik Reinfeldt. Det är kort sagt mer konservativism än liberalism. Mer nationalstat än internationalism. Det är fråga om en stark men liten stat med ett stort och starkt försvar. I den stora världen gäller lag och ordning och kontroll av gränserna. Och så förstås lite klassiskt konservativt tankegods om ”små och nära gemenskaper och den trygghet som finns i dessa” i den lilla världen.

Men det är särskilt en formulering som sticker ut:

Det offentliga ansvaret är att driva en politik som främjar integration, men också i insikten att integration inte är en dubbelriktad process. Idealet bör vara en funktionell anpassning. Det vill säga en förväntan från samhället om att individen i sitt beteende lär sig att anpassa sig till, och blir en del av, den svenska majoritetskulturen så att han eller hon kan verka på ett funktionellt vis.

Sedan står det också att det handlar om att ”lära sig att förstå lagar, seder och bruk och respektera dem. Det handlar inte om att avskaffa den egna kulturen, utan om att hitta nycklar för att kunna verka inom ramen för den nya.”

Det låter väl egentligen okontroversiellt. Relationen mellan individen och staten, grupper och små gemenskaper är inte knivskarp eller något som kan definieras i klara och entydiga kategorier. Men i en demokrati bör varje individ kunna göra som han eller hon vill så länge det inte inkräktar eller inskränker någon annans frihet. Lagen ska gälla lika för alla.

Icke desto mindre, det bör framhållas, kan grupptillhörigheter som lever sitt eget liv med en egen ”rättstillämpning” komma i konflikt med dessa ideal, vilket ibland är fallet.

Frågan är hur integrationen mer konkret ska gå till. Och vad som menas med att individen lär sig anpassa sig till majoritetskulturen, hur den nu definieras? Och framför allt att den inte är ”en dubbelriktad process”. Jag menar nog att integrationen måste vara just en dubbelriktad process.

Häromveckan intervjuades Theodor Kallifatides i Dagens Nyheter med anledning av hans senaste roman Kärlek och främlingskap. Precis som många av hans tidigare böcker handlar den om Kallifatides egna erfarenheter av att som invandrare komma från Grekland till Sverige. Han har levt i över 50 år i Sverige. Han är en av de här landets stora författare. Han har gjort det svenska språket till sitt, men kanske med en stark grekisk språkmelodi. Han har tagit oss närmare den grekiska historien och erfarenheter och därigenom breddat våra vyer, vårt språk och våra perspektiv.

När Kallifatides kom till Sverige på 60-talet ”behövdes invandrarnas tjänster. Visst kunde vi osynliggöras i staden eller misstänkliggöras på arbetsplatser, men vi motarbetades inte aktivt”. Men det tog sedan en radikal vändning i och med Lasermannen som spred skräck i hela Stockholm på 90-talet:
”Sedan dess har hatet bara ökat, från flera håll. Det mest sorgliga i dag är att nästan alla partier på olika sätt kämpar för att locka till sig främlingsfientliga väljare.”

Och hans böcker har borrat sig ner i frågan om vad integration faktiskt är:

Jag önskar att integrationen hade gått mer på djupet, inte bara handlat om yta. Alla talar om vikten av arbete och det är självklart jätteviktigt. Men det finns också andra saker som också är viktiga, kanske ännu viktigare för integrationen; man ska lära sig att tycka om människorna och det nya landet man lever i. Det finns ingen integration så länge invandrare hatar svenskarna och svenskar hatar invandrare. Ett samhälle där alla har arbete men grupper hatar varandra är inte ett integrerat samhälle!

Vidare säger Kallifatides att just det möjliggöras när människor får ta del av det som finns ”bakom fasaderna”:

Personer som kommer hit behöver få se att svenska folket har skapat sitt öde, att landet inte alltid har varit rikt utan att det nyligen fanns utbredd fattigdom, ett statarsamhälle och stor nöd. Först när vi slutar vända det förflutna ryggen kan integration uppstå.

Politiker formas av sin tid. De formulerar sig för att suga upp opinioner och vinna väljarnas gunst. Varje dag i veckan läser jag hellre några rader av Theodor Kallifatides. I väntan på att Moderaterna ska skriva ett nytt idéprogram.