ledare Trycket är nu mycket hårt på Ulf Kristersson att göra gemensam sak med KD och gå armkrok med SD. Maktstrategiskt är detta logiskt, om Kristersson ska kunna bli statsminister.
Moderaterna kallar till ”Sverigedagar” i helgen. Ja, hur ser Moderaternas kommande och vidare öden egentligen ut i detta land? Partiet har strukit beteckningen ”nya” i partibeskrivningen. Så nu är det bara Moderaterna. Det nya blir snabbt gammalt. Den stora frågan är vilka vägval partiet nu gör efter Ulf Kristerssons misslyckade försök att bli statsminister och Alliansens sammanbrott.
Jag bevakade Moderaterna som journalist i början av 1990-talet. På den tiden var Ulf Kristersson ordförande i ungdomsförbundet, en tämligen nyliberal ungdomspolitiker. Jag minns att jag fick sitta med och lyssna på ett internt möte med MUF-ledningen hemma hos Ulf Kristersson. Med på mötet var Thomas Idergard, en kronprins till Kristersson som sedermera blev MUF-ordförande. I dag är han jesuit och katolsk präst. Med var också Fredrik Reinfeldt som satt och muttrade i ett hörn. Bara något år senare utmanade han Kristersson och lyckades bli ordförande i MUF. Resten är historia. Reinfeldt lyckades mot alla odds (och den gamla partiledningens önskemål) bli partiledare. Reinfeldt är moderaternas (högerns) mest framgångsrika partiledare i modern tid. Men hans politiska arv har sopats bort på bara några år. Men så har också det politiska landskapet förändrats dramatiskt.
Vart och till vem ska Ulf Kristersson vända sig till nu när Centern och Liberalerna valt en annan väg?
I dag knyter Sverigedemokraterna på många sätt an till Moderaternas historiska arv i detta avseende.
I historiens stora förråd ligger förstås den traditionell konservativa hållningen. Högern stretade länge emot demokratiseringen och motsatte sig kraven på lika rösträtt för alla medborgare, företrädde i största allmänhet nationen, militären och den bestående ordningen. I dag knyter Sverigedemokraterna på många sätt an till Moderaternas historiska arv i detta avseende.
Sedan har vi den liberala traditionen som fick större tyngd inom högern från 1970-talet och framåt då anloppet mot det socialdemokratiska välfärdsbygget inleddes. Nyliberalismen gled in i flera moderata ungdomsgenerationers medvetande. Moderaterna kallar sig av hävd liberal-konservativa. Men under lång tid var Moderaterna mycket mer liberala än konservativa.
Problemet är att i dag intar Centerpartiet många av dessa gamla nyliberala positioner.
Ulf Kristersson själv var i unga år mycket liberal. Men har sedermera inlemmat betydligt mer konservativa positioner i sin politiska retorik.
Det tredje alternativt är förstås att knyta an till Fredrik Reinfeldts politiska projekt, att lägga sig värderingsmässigt i mitten, men ändå driva igenom stora förändringar i borgerlig riktning. Ett som det visade sig effektivt politiskt koncept då. Men nu har pendeln svängt åt andra tongångar vad gäller invandring och integration. Och även Moderaterna har förstås hängt på.
Summa summarum är Moderaterna i dag konkurrensutsatta på många fronter. Vart de än vänder sig finns parti som är mer tydligt profilerade i den ena eller andra riktningen än moderaterna själva.
Konkurrensen är förstås mest utpräglad på högerkanten. Särskilt sedan Kristdemokraterna transformerats till ett renodlat konservativt högerparti och på kort tid haft stora opinionsmässiga framgångar på den fronten. Till höger om högern Moderaterna finns i dag två relativt stora partier, SD och KD. Den gamle moderaten Lars Tobisson säger i tidningen Fokus: ”Idag är det oklart om Moderaterna är det parti som står längst till höger. Det hade Gösta Bohman aldrig tillåtit.”
I praktiken pågår därför en dragkamp i Moderaterna om vart partiet ska vända sig. Ska moderaterna hålla dörren öppen för kommande relationer med Centern och Folkpartiet. Eller göra gemensam sak med KD och gå armkrok med SD, och i praktiken stänga dörren till de ”liberala” borgerliga partierna. Trycket är mycket hårt på Kristersson att gå den vägen. Maktstrategiskt är detta logiskt, om Kristersson ska kunna bli statsminister i sin nu redan långa politiska karriär. Men samtidigt riskerar Moderaterna att förlora ytterligare liberala väljare till andra partier.
Så vad gör Moderaterna då? Jo, som partiet gjorde förr i tiden: tillsätter en grupp som skriva ett nytt idéprogram. På många rätt ett hedervärt initiativ. Kristersson har värvat några ledande borgerliga intellektuella från när och fjärran, politiker, professorer och VD:ar. Pennan har tilldelats Alice Teodorescu, före detta politisk chefredaktör på Göteborgsposten. Hon har profilerat sig tydligt vad gäller borgerlighetens strategival och förhållandet till Sverigedemokraterna, ungefär i linje med Ebba Bush Thor senaste SD-utspel.
Så är detta ett moderat tecken i skyn? I så fall har Moderaterna i praktiken redan bestämt sig. Nu ska det bara krattas i manegen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
