ledare Krafter till höger har börjat fästa allt större vikt vid hur den svenska befolkningen kan delas upp i olika kategorier. Syftet är att närma sig SD, ett parti som behöver uppdelningarna för att motivera radikal nationalism och nativism.
Nativism är det viktigaste kännetecknet hos högerradikala rörelser i vår tid, enligt den nederländska statsvetaren och experten på högerradikalism Cas Mudde. Sedan länge har (social) nativism varit ett centralt politiskt uttryck i USA och Frankrike. Men allt oftare dyker det upp även i Sverige, bland annat i Thomas Pikettys verk Kapitalet och ideologin.
Som många politiska begrepp kan nativism ringas in på olika sätt. Men en kärna är föreställningen om att människor i en stat kan delas in i dem som tillhör det rättmätiga folket, den dominerande ”etniska gruppen” – och alla de andra. Nästa led i tankegången är att det rättmätiga folket måste skyddas och ska ha prioritet när välfärd fördelas. Nativism beskriver inte bara en attityd utan också en idé om hur ett samhälle ska vara organiserat. Nativismen är besläktad med den radikala nationalismen, som tänker sig att människor kan delas in i olika nationer (folk) och att varje nation har rätt till en egen stat och att varje stat bör grunda sig på en nation. Men medan den radikala nationalismen betonar att stat och nation ska smälta samman handlar nativismen mer om att ”etniska minoriteter” inte ska tillåtas växa och inte få samma rättigheter som övriga befolkningen. I båda fallen används retoriken för att legitimera rasism.
Vad ska uppdelningarna användas till?
Typiskt för nativismen är en upptagenhet av hur människor kan delas in i olika etniska-religiösa grupper och identiteter. Själva uppdelningen utgör en förutsättning för det fortsatta resonemanget. Därför blir det också viktigt att exakt definiera hur gränserna mellan olika grupper ser ut. För bland andra Piketty innebär denna fixering vid etnisk och religiös identitet att politiken flyttar fokus, från ojämlikhetens sociala motsättningar till identitetsrelaterade spänningar.
När Fredrik Reinfeldt våren 2012 hävdade att arbetslösheten var låg bland ”etniska svenskar” möttes han av hård kritik. Fredrick Federley (C), hävdade att Reinfeldts uppdelning av befolkningen ”spelade SD i händerna” och Emma Henriksson (KD) menade att Reinfeldts språkbruk skapade ett ”vi och dom-tänkande”. En oklarhet var hur ”etniska svenskar” skulle definieras. Reinfeldt själv lämnade inget svar på den frågan. Några menade till och med att han bara uttryckt sig oförsiktigt och egentligen endast syftade på personer födda i Sverige.
Sedan dess har det politiska fältet förskjutits och när motsvarande kategoriseringar sker idag leder det inte till samma uppmärksamhet. Nyligen har två nya försök gjorts att på ett likartat sätt dela upp den svenska befolkningen som knappt fått något genomslag alls. I Moderaternas nya idéskrift hävdas (på sidan 43) att uttrycket svensk kan referera till tre överlappande fenomen: ”svensk som etnicitet”, ”svensk som nationell identitet” och ”svensk som medborgarskap”.
Inte heller den här gången definieras begreppen. Hur avgöra vilka som har svensk etnicitet? Enda ledtråden i skriften är att en majoritet av de boende i Sverige tydligen ska anses vara etniska svenskar, men det räcker inte för att göra uttrycket begripligt. Och vad menas med svensk som nationell identitet? Har det betydelse hur människor själva definierar sig? Och vilka är de som har en svensk nationell identitet men som inte är etniskt svenska? Hur tänker Moderaterna? En misstanke är att de är medvetet dunkla, om de skulle de börja förklara sig skulle det bli ännu trassligare.
En annan likartad, men ändå annorlunda, förklaring av uttrycket svensk konstruerades av Thomas Gür i en ledare i SvD sommaren 2018. Han menar att uttrycket kan referera till ”etniska svenskar” (som enligt Gür har sina rötter i den dominerande folkgruppen och dess kultur, hit hör enligt Gür även finlandssvenskar), ”svensk som nationstillhörighet” (de som enligt Gür utgör en del av den svenska statsbildningen, varav alla inte är etniska svenskar) samt ”svenska medborgare”.
Även Gürs uppdelning är minst sagt oklar. Vad krävs för att kvalificera sig som ”etnisk svensk”? Vad betyder det att ha ”rötter” i den ”dominerande kulturen”? Kan en troende muslim vara en del av den dominerande kulturen? Gür refererar till samer, tornedalingar, romer och judar när han ska beskriva grupper som har en svensk nationstillhörighet, men som inte alltid är etniska svenskar. Han understryker dock att ”enskilda personer” bland samer, tornedalingar, romer och judar givetvis kan anse sig själva vara etniska svenskar. Men räcker det för att de, enligt Gür, också är etniska svenskar? Om svaret är ja, betyder det att etniciteten till sist är ett eget val, åtminstone för vissa? Eller hur tänker Gür?
Möjligheten till olika typer av kategoriseringar av en befolkning är i det närmaste oändlig. Men den relevanta frågan är vad kategoriseringarna får för konsekvenser. Om de blir ett verktyg för uteslutning och rasism, eller tvärtom kan synliggöra diskriminering och underordning? Ibland är denna fråga komplex och tveeggad. Piketty beskriver den positiva särbehandlingen av daliter och andra missgynnade kaster i Indien. Genom särskilda kvoter har dessa grupper fått reserverade platser till högre utbildning och parlamentet. Piketty menar att detta tveklöst minskat ojämlikheten. Samtidigt har systemet konserverat en diskriminerande uppdelning. Pikettys slutsats blir att kvoterna varit positiva, men på sikt bör avvecklas.
Till skillnad från Piketty är Moderaterna och Gür generande oreflekterade. De missar helt det självklara faktum att många människor har flera parallella identiteter kopplade till olika kulturella kontexter, som dessutom som kan växla i styrka under olika tidsperioder. De ser inte heller att deras lansering av begreppet etniska svenskar, där etniciteten definieras utifrån kultur (och där en definition utifrån utseende förstås vore ännu värre), hamnar på kollision med Diskrimineringslagens formulering om diskriminering på grund av etnisk tillhörighet. Enligt lagen kan en sådan diskriminering bland annat ske på grund av ”hudfärg eller liknande förhållanden”.
När Moderaternas och Gürs språkbruk kopplas samman med Diskrimineringslagen får vi en vokabulär där en etnisk svensk (kulturellt definierad) kan utsätta en annan etnisk svensk (också kulturellt definierad) för etnisk diskriminering (på grund av hudfärg). Detta talar för att uttrycket etnisk svensk leder tankarna fel och inte är användbart för att synliggöra diskriminering grundat på hudfärg.
Vilka kategorier vi bör använda för att beskriva diskriminering är samtidigt inte givet. Ett av flera förslag vid diskriminering på grund av hudfärg är att beskriva det som att ”majoritetssvenskar” står för diskrimineringen. Vilka som skulle vara majoritetssvenskar skulle bero på sammanhanget, men en fördel med uttrycket är att det skulle vara användbart för att beskriva flera former av diskriminering. (Forskaren Tobias Hübinette har, delvis tillsammans med Catrin Lundström, kritiserat uttrycket etnisk diskriminering, men utvecklat andra förslag till språkbruk, se här och här.)
Den fråga som till syvende och sist bör riktas till Moderaterna och Gür är denna: Varför anser ni att det är politiskt viktigt att göra dessa kategoriseringar av befolkningen i Sverige? Vad ska uppdelningarna användas till? I tider med en växande nativism borde varningslamporna blinka. Nu fiskar de i grumligt vatten. Utan tvivel är syftet att närma sig SD, ett parti som i sitt principprogram gör en stor poäng av att det finns svenska medborgare som inte tillhör den svenska nationen.
När det kommer till kritan handlar denna diskussion om lämpliga ordval angående underordning och makt. SD vill använda kategoriseringarna för offentligt sanktionerad diskriminering. Moderaternas och KD:s ambition är att bana väg för en M–KD- regering som styr med stöd av SD.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
