Anna Kinberg Batra ansvarar för att hålla brunhögern borta.
Moderaterna har under stora delar av sin moderna existens – från högerpartister till nya moderater – varit en ideologisk hybrid mellan konservatism och liberalism. Gösta Bohman, partiledare 1970–1981, vakade över ett parti som vacklade mellan försvar för apartheidregimen i Sydafrika och en omfamning av åttiotalets nyliberala flodvåg.
Genom åren har styrkeförhållandena skiftat, ekonomism och konjakkonservatism växelvis format partiets profil.
I dag märks det tydligast genom ett ytterliberalt ungdomsförbund och ett parti som till stor del består av reaktionära kommunmoderater. Förenklat: tjugoåriga Muf:are i Stockholm mot äldre män i Skåne.
Historien är relevant för att förstå hur pass snabbt partiet stöpts om och skiftat karaktär under det omtumlande år som gått sedan riksdagsvalet.
Förra veckans migrationspolitiska överenskommelse kan ses som ett bevis för att den breda politiken i allra högsta grad lever. Men det är en illusion som spricker vid närmare granskning. I själva verket vek regeringen ned sig inför oppositionens krav (eller hot), samtidigt som resultatet vittnar om nya vindar inom Moderaterna. Den här gången konservativa.
Blondinbellas utträde ur M är det tydligaste tecknet på ett parti som distanserat sig från Reinfeldts arv. Tiden i opposition har gett nya krafter näring, samtidigt som Sverigedemokraterna pressar på högerifrån.
Dagens politiska situation går att spåra till en badtunna i Högfors 2004, närmare bestämt födelsen av alliansprojektet. Alliansen ristade svensk politik i två granitblock och stängde effektivt dörren för varje försök till breda överenskommelser. Trots att svensk politik till stor del bygger på möjligheten att lägga ideologiska skygglappar åt sidan och komma överens.
Projektet Alliansen var ett maktstrategiskt genidrag – men med konsekvensen att Sverige nu står inför en situation där verkligt blocköverskridande förhandlingar i praktiken omöjliggörs.
Att vara det största partiet till höger förpliktigar. Moderaterna sätter nämligen ribban för debatten och dikterar ramarna för vad som är relevant inom borgerligheten. Anna Kinberg Batra leder inte bara Moderata samlingspartiet – hon leder också svensk höger. Att migrationspolitiken används som ideologisk hävstång för att tvinga igenom subventioner av välklippta gräsmattor för den övre medelklassen är ovärdigt och sorgligt. Moderaterna måste kunna höja sig över dagspolitikens snäva horisont.
För vad som händer inom Moderaterna är avgörande för svensk politik de kommande åren. Partiet är det viktigaste i svensk politik just nu eftersom det har ansvaret för att hålla rent inom de egna leden – och brunhögern på armlängds avstånd. Ett svagt moderat parti skapar ett vakuum som Sverigedemokraterna mer än gärna fyller.
Även de som önskar en politik som diametralt skiljer sig mot Moderaternas har ett intresse av att Anna Kinberg Batra lever upp till ansvaret. Alternativet vore förödande.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
