Moderaternas blåbruna röra

ledare När Moderaternas stämma inleds i veckan är det ett helt annat parti än det Fredrik Reinfeldt ledde. Anständighetens borgerlighet finns inte längre.

Örebro, sensommaren 2005. När Fredrik Reinfeldt kliver upp i talarstolen på Moderaternas arbetsstämma är det ännu svårt att greppa den strategiska och politiska förskjutning han ska lyckas med. Med formuleringar om en längtan efter frihet, att stå upp för människans rätt att leva fritt, inleder han ett nytt kapitel i svensk politisk historia.
Inför partiets arbetsstämma i Helsingborg, som inleds under morgondagen, är tonläget ett annat. Hela partiet ett annat. 

Nu, år 2021, har Ulf Kristersson effektivt filat bort de liberala delarna av partiets profil till förmån för högerkonservativa och nationalistiska perspektiv.
Under parollen ”Nu får vi ordning på Sverige” presenterar partistyrelsen ett gäng propositioner för att staka ut politiken inför valrörelsen. Invandringen ska bli ”stramare” och migrationslagstiftningen läggas på en ”miniminivå”. I konkreta termer ska det bli lättare att utvisa människor, möjligheten att söka asyl på humanitär grund ska urholkas till ”de lägst ställda kraven i svenska konventionsåtaganden” och Migrationsverket ska ”intensifiera” ”självmant återvändande”.

Helomvändningen är ingenting annat än ryggradslös.

Kristerssons tid som partiledare har markerat ett rejält kliv åt höger, allt närmare den sverigedemokratiska problemformuleringen. När Moderaterna skulle ta fram ett nytt idéprogram för något år sedan föll valet till huvudsekreterare på den kontroversiella högerskribenten Alice Teodorescu Måwe.
Sakta men säkert har M, tillsammans med nyckelaktörer inom näringslivet, normaliserat Sverigedemokraterna. Dels för att säkra högerns maktinnehav – dels för att garantera vinsten för välfärdsprofitörer. Måndagens nyhet om att Alice Teodorescu Måwe blir lobbyist på friskolekoncernen Academedia är ett av många exempel på överlappningen.
När Ulf Kristersson intervjuades i senaste upplagan av Agenda framhöll han att Sverigedemokraternas rötter ”inte förhindrar oss att göra upp i sakfrågor”. Moderaterna sysslar med en politisk balansakt. Å ena sidan ska Kristersson smälta samman den traditionella högerns politik med Sverigedemokraternas, å andra sidan låtsas som om samarbetet egentligen inte existerar. För bekvämt är det inte.

Det nya politiska landskapet blottar ett helvetesgap: mellan anständighetens borgerlighet och en kletig sörja av blåbruna maktambitioner.

Sverige har tre borgerliga partier som vänt ut och in på sig själva för att ta sig hela vägen till Rosenbad. Ett parti som, tillsammans med Socialdemokraterna, var med och införde rösträtten och var en antifascistisk bastion under andra världskriget har kastat principerna överbord.
Ett parti där dess ledare inför valet 2018 lovade Förintelseöverlevaren Hédi Fried att ”aldrig, aldrig” ha något som helst samröre med Sverigedemokraterna.
Och ett parti där frikyrkliga medlemmar, som kämpat för flyktingars rätt att stanna, nu lämnar partiet i avsky.
Helomvändningen är ingenting annat än ryggradslös.

Och innan vi sätter en hjältegloria på Fredrik Reinfeldt ska vi komma ihåg hur Sverige förändrades under hans tid. Åren av högerpolitik ökade klyftorna och gjorde samhället mer sårbart för hat och polarisering. Det är just den draksådden, den materiella realiteten, som högern och Sverigedemokraterna nu skördar. Glöm inte sveket.