Kan regeringens försiktiga linje gentemot USA förklaras av att kompassen snurrar?
Ur led är tiden. Stabila vänstergökar gillar moderaten Gunnar Hökmarks raka uttalanden om Donald Trump.
Gamla högerhökar som nyss inte var så oroliga applåderar nu vänsterdemokraten Bernie Sanders Trumpkritik.
”Fredsvänner” har alltsedan kriget bröt ut hävdat att vapenleveranser till Ukraina bara förlänger kriget. Nu pausar Donald Trump USA:s militära stöd. Den nya presidenten sätter press på Ukraina och Europa, snarare än angriparen Ryssland. Han talar om fred, men fred på vems villkor kommer det i så fall att bli?
En sak är glasklar, utan militärt stöd hade Putin lagt Ukraina under sig för länge sedan.
En ideologisk dimension
Tre år har gått sedan Rysslands invasion av Ukraina. Detta markerade det definitiva slutet på den ”säkerhetsordning” som etablerades efter Berlinmurens fall. Krigsutbrottet 2022 visade eller snarare bekräftade att Putin inte respekterar ingångna avtal eller enskilda staters rätt att styra sitt eget öde. Ryssland tänker i termer av intressesfärer och vill återinförliva länder och territorier som tidigare ingick í det sovjetiska imperiet.
Inom loppet av ett par månader beslutade sig Sverige då för att ändra säkerhetspolitisk doktrin. Det blev en snabb resa till ansökan om medlemskap i Nato. Även de som tidigare varit emot, som jag själv, såg detta som ett nödvändigt beslut i en synnerligen orolig och osäker omvärld.
Men för andra, inte minst Moderaterna, har nog Nato alltid varit mer än en militärallians. Det finns här en ideologisk dimension. För många på högersidan var Nato ett hägrande och storstilat projekt. I ett tal till nationen sa statsminister Ulf Kristersson att detta var ”ett stort steg – men samtidigt ett naturligt steg. Medlemskapet betyder att vi har kommit hem”.
Och Nato är förstås en allians av demokratier.
Men riktigt så rosenskimrande demokratiska föredömen har inte alla länder i Nato varit. Ungern rosar inte marknaden för liberala fri och rättigheter. Och Turkiet har under Erdoğan utvecklats till någon form av autokratisk ”demokrati”. Kriget mot kurderna är en skamfläck. Det var också dessa två länder som fördröjde Sveriges medlemskap.
Kräver betalt för stöd
Den ideologiska dimensionen faller tillbaka på att USA betraktats som en förebild för högern. Många av högerns moderna idéer har hämtats från Amerika. Den amerikanska samhällsmodellen och ”friare” kapitalism har omfamnats av många svenska högerpolitiker. Politiker som Ronald Reagan och George Bush har varit förebilder såväl här som där.
Medan politiker på den andra sidan har kunnat lyfta ”det andra USA”, med förebilder som Woody Guthrie och Martin Luther King, presidenter som Franklin D. Roosevelt och Barack Obama.
USA:s enorma uppoffring under andra världskriget möjliggjorde segern över nazismen i Europa och lade grunden för demokratins överlevnad. Marshallhjälpen möjliggjorde återuppbyggnaden av ett Europa som då låg i ruiner. Det var en tid när USA kunde agerade oegennyttigt.
Numera kräver USA:s president tillgång till metaller i Ukraina för fortsatt stöd till landet. Så långt har det gått.
Samtidigt har USA:s agerande efter andra världskriget också ofta varit mer maktstrategiskt än demokratiskt konsistent. USA har intervenerat i en rad länders inre angelägenheter och understött diktatorer och militärkupper. Inte minst på USA:s bakgård Latinamerika. Med stor makt kommer ofta en överförstorad självbild. Och dårskapen ledde in USA i förödande krig i Vietnam och Irak. Allt detta kom med enorma kostnader, såväl ekonomiskt som i förlorade människoliv.
”America First” gäller nu
Den världsordning som etablerades efter 1945 garanterades av USA. Den förhindrade ytterligare sovjetisk expansion och säkrade en demokratisk ordning i många västländer. USA hade hundratusentals soldater i olika delar av världen, inte minst i Europa.
Den här ordningen, som nu verkar sjunga på sista versen, byggdes på USA:s unika militära och ekonomiska styrka. USA formade många av efterkrigstidens ekonomiska globala institutioner. Den amerikanska dollarn var ett ankare i världsekonomin.
Allt detta gav USA betydande ekonomiska och politiska fördelar som inget annat land hade. Och det är den maktpositionen som nu skakar. Kina har blivit en ekonomisk stormakt. Ryssland vill återta sin förlorade roll. Allt detta tycks ha skapat en existentiell oro om att USA är satt under hot och press från inre och yttre fiender.
Historiskt har USA pendlat mellan att vända sig utåt och inåt. Nu är det ”America First” som gäller, utrikespolitikens enda uppgift är att befrämja USA:s intressen.
Med Trump kom också den råa och oförställda maktutövningen. Och han vänder USA:s tidigare allierade ryggen och gör hellre affärer med Ryssland. Europa blir bara en börda och ett hinder på vägen. Vår kontinents säkerhet prioriteras inte, räknas inte.
Varför så lågmäld regering?
Hela denna komplexitet kan vara förklaringen till att den svenska regeringen i det nuvarande allvarliga och oroande läget är så modest och lågmäld. Statsminister Ulf Kristersson ville inte recensera förnedringen av Volodomyr Zelenskyj i Vita huset utan nöjde sig med att säga att Sverige står fast vid stödet till Ukraina.
Det var också tyst när USA i en omröstning om Ukraina i FN:s generalförsamling röstade med Ryssland, Nordkorea, Belarus och Ungern. Är regeringen och Moderaterna i någon form av ideologisk chock? Är det kompassen som snurrar? Eller tror man att försiktig diplomati ska kunna blidka och lugna Trump?
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard försäkrar att vårt säkerhetspolitiska läge inte har försämrats efter Trumps tillträde, och alla hans utspel och uttalanden. USA:s säkerhetsgarantier via Nato gäller fortfarande, menar hon, det säger nämligen den amerikanska administrationen i underhandssamtal. Även om, som hon säger, utvecklingen i USA oroar. Men hon försäkrar att vi är tryggare nu än när vi stod utanför Nato. Det är regeringens talepunkter i det här läget.
Bestående skifte i USA
Reaktionen är optimistisk, men är den realistisk? Det finns skäl att befara att det amerikanska politiskskiftet kommer att vara bestående. Trump-administrationen har en revolutionär inrikespolitisk agenda. Fundamentala strukturer i det amerikanska samhället håller på att monteras ned. Och det går fort.
Oförvitliga tjänstemän ersätts av Trumplojala hantlangare. Och inte minst har den nya regimen ett helt nytt förhållningssätt till omvärlden. USA bryter upp från den ordning som etablerades efter 1989. Men tar också farväl till hela den värld som etablerades efter det andra världskriget. Trump gör nu hellre USA till vän med Putins Ryssland, gör hellre affärer med Moskva än Bryssel, samarbetar hellre med ett autokratiskt Ryssland än med demokratierna i Europa. Detta är den bistra sanningen.
Det säkerhetspolitiska läget har försämrats radikalt sedan Donald Trump svors in som president i januari.
Allt annat får nog betraktas som önsketänkande.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
