ledare Bolsonaros valflopp i Brasilien och de folkliga resningarna i Chile signalerar något nytt. Den högerkonservativa och nationalistiska rekylen utmanas återigen.
För strax över ett år sedan, när de massiva demonstrationerna inleddes i Chile, var den tändande gnistan höjda priser i kollektivtrafiken. Huvudstaden Santiago förvandlades till en tryckkokare av missnöje mot skenande levnadsomkostnader, privatiseringar och accelererande ojämlikhet. Miljontals människor ringlade sig genom huvudstadens gator med krav på president Sebastián Piñeras avgång och att ersätta landets konstitution från Pinochet-diktaturen.
Protesterna, som ännu pågår runt om i landet, räknas till de största och mest välorganiserade sedan militärdiktaturens dagar. Till sist tvingades Piñera ge vika och gå med på en folkomröstning om konstitutionen. Häromveckan, efter flera förseningar på grund av covid-19-pandemin, genomfördes den till sist. Beskedet från de chilenska väljarna var entydigt: 78 procent röstade för att ersätta den nuvarande konstitutionen.
Det är omöjligt att betrakta de dramatiska händelserna i Chile och motståndet mot Bolsonaro i Brasilien utan att se de historiska rottrådarna till Salvador Allende
Resultatet är en seger för landets vänster, men lika mycket ett slutgiltigt brott med den gamla diktaturen. När det stod klart att ja-sidan vunnit projicerades ordet ”pånyttfödelse” med enorma bokstäver över en husfasad i centrala Santiago.
Det mullrar även under marken på den politiska makten i Brasilien. När São Paulo, världens sjunde största stad med tolv miljoner invånare, gick till borgmästarval i söndags var spelbrädet oväntat. Efter den första omgången överraskade nämligen Guilherme Boulos, borgmästarkandidat för Vänsterpartiet PSOL, prognoserna och gick vidare till en andra och avgörande omgång. Där förlorade han mot högerpartiets kandidat, med drygt 40 procent av väljarstödet.
Resultaten från de brasilianska lokalvalen i nyckelstäder som Rio De Janeiro, Fortaleza, Belem och Santos blev bakslag för landets högerauktoritäre president, Jair Bolsonaro. Regeringen, hårt pressad av covid-19-pandemin som sprider sig som en löpeld genom landet, är försvagad.
Det är omöjligt att betrakta de dramatiska händelserna i Chile och motståndet mot Bolsonaro i Brasilien utan att se de historiska rottrådarna till Salvador Allende, presidenten som störtades av Augusto Pinochets militärjunta 1973. När han, under de sista skälvande minuterna i livet, adresserade landets befolkning över en knastrig radiosändning ringade han in demokratins uppgift och politikens långa, svåröverblickbara pendelrörelse:
Priset för min lojalitet till folket är mitt liv. Och jag säger till dem att jag är övertygad om att de frön vi planterat inte kommer att skrumpna bort för gott. Kuppmakarna må ha kraften att dominera oss, men sociala processer kan inte arresteras med varken brott eller våld. Historien är vår – och folket skapar historien.
Donald Trumps förlust i det amerikanska valet, Bolsonaros valflopp och de folkliga resningarna i Chile signalerar något nytt. Den högerkonservativa och nationalistiska rekylen utmanas, möjlighetens fönster öppnas på glänt. Men krafterna bakom de stora demonstrationerna i Chile – fackföreningsaktivister, ursprungsbefolkning, studenter och arbetare – har en diger uppgift framför sig. Redan 11 april 2021 går landet till val för att utse de 155 representanter som ska utforma landets nya konstitution. Vilka som väljs är direkt avgörande för vad som fyller landets politiska glaskupa. Och vilka som får makten i morgondagens Chile.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
