De flesta framstegsvänner av olika schatteringar har en gemensam dröm, den om den sociala rörligheten, att vem som helst med två tomma händer ska kunna bli vad som helst. Men vem står upp för detta mål i dag?
I USA är drömmen fortfarande i hög grad närvarande, trots att siffrorna visar att det är en myt. Fattiga amerikanska barn förblir nästan alltid fattiga som vuxna, det slår statsvetaren och ekonomen Daniel Lind fast i den nyligen utkomna boken "Mellan dröm och verklighet".
Det är i stället i de nordiska länderna som drömmen om den sociala rörligheten fortfarande kan förverkligas. Men, som Daniel Lind påpekar, har utvecklingen de senaste 15-20 åren gjort klassresenärerna också hos oss allt mer sällsynta.
Det beror på att inkomstskillnaderna växer och att välfärdssystemen fungerar allt mindre omfördelande. Barnfattigdomen har växt. Försäkringslösa sjuka och arbetslösa, som stigmatiserats och saknar ekonomiska marginaler, kan inte lyfta sina barn till stordåd. Ur otrygghet och segregation föds sällan någon förändringsvilja.
Skolsystemet har förändrats från att ha främjat social rörlighet till att bli en sorteringsapparat. Valen ska göras tidigare, vilket gynnar barn till välutbildade föräldrar, och barnen får som vuxna ingen andra chans. Yrkesprogrammen ska inte ge högskolebehörighet, vuxna ska helst inte studera vid universitet och komvux har nedmonterats.
När det ser ut så här, vem står upp för den sociala rörligheten i dag? 1948 fanns den socialdemokratiska valaffischen med en kille på cykel och texten "Begåvad men fattig. Ge honom lika chans". Och han fick sin chans.
De politiska riktlinjer som Socialdemokraterna nu ska diskutera på jobbkongressen i Älvsjö rymmer fortfarande drömmen om en ökad rörlighet. Där högerregeringen vill ha lägre löner och fler lågkvalificerade jobb, storsatsar Socialdemokraterna på utbildning, kompetensutveckling och komvux. För kunskaper är grunden till tekniska innovationer och att de nya jobben ska bli välavlönade, att man inte som fattiga i USA ska behöva två jobb för att klara ekonomin.
Socialdemokraterna vill också att socialförsäkringarna ska bli vad de var från början, ett sätt att befria individen att kunna förändra sitt liv, ge fler livschanser. Det blir verkligen ingen lätt uppgift att vrida utvecklingen mot ökad social rörlighet. Men Socialdemokraterna har i vart fall satt upp ett mål, som gör skillnad mot de borgerliga. Att Sverige ska bli "möjligheternas land", som Mona Sahlin sa i sitt invigningstal till kongressen i går, förtjänar ett brett stöd.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
