Stödtelefoner, handlingsplaner och Säpo är löser inte den islamistiska radikaliseringen. Det gör inte heller »The blame game«.
En av de misstänkta för terrorbrottet i Bryssel den 22 mars har visat sig vara uppväxt i Malmö.
För ett år sedan lade han ut ett foto på sig själv i sociala medier framför en IS-flagga – hur är det möjligt att ingen i Malmö reagerat på detta, frågar sig bland andra Mona Sahlin, regeringens nationella samordnare mot våldsbejakande extremism.
Mona Sahlin är kritisk mot Malmö för att kommunen inte har en handlingsplan och strategi för att förhindra jihadistresor. Hon lyfter samarbete mellan polis, socialtjänst och skola som framgångsfaktorer i ett förebyggande arbete.
Men det är inte bristande samverkan som i första hand ska lastas för att svenskar söker sig till IS. Vi kan och ska kritisera kommuner och myndigheter för flathet när det gäller att upptäcka och förhindra terrorresor. Men tittar man noga tonar en annan gemensam bakgrundsbild fram som förklaring till varför IS-rekryteringar görs i europeiska städer.
IS kan med fördel jämföras med kriminella organisationer, menar den italienske maffiakännaren Roberto Saviano. Bortsett från den tydliga likheten att maffian dödar oskyldiga, slumpmässigt eller enbart för att terrorisera, konstaterar Saviano att »ställningstagandet för fundamentalismen tycks vara ett nästan nödvändigt steg, och det skiljer sig egentligen inte från att vara kriminell. Det omöjliga i att få leva ett frigjort, någorlunda acceptabelt liv och verkligen inlemmas i samhället (integration), är sådant som leder in många unga i kriminellt beteende. Därefter hamnar de en tid i fängelse, förtvivlar och är snart beredda att ansluta sig till IS.«
För Saviano är ett motdrag till IS-lockelsen att sluta tala om kulturkrockar, och att vi måste sluta förneka vårt eget samhälles ansvar när det gäller att bekämpa kriminaliteten som tillåts frodas i de europeiska ytterområdena.
Göteborg är en stad som aktivt jobbat förebyggande. Det har ändå inte hindrat IS-rekryteringen. Tvärtom stämmer bilden bra överens med Savianos bild – majoriteten av dem som söker sig till terrorgrupper kommer från samma miljöer som tungt kriminella gäng.
Det är inte stödtelefoner, handlingsplaner, samverkan mellan myndigheter och civilsamhället som kommer att förhindra fler rekryteringar till IS. Det är bra och nödvändiga kompletterande insatser, precis som större befogenheter för säkerhetspolisen, men de fokuserar inte på kärnan i problematiken.
Svaret på den stora frågan vad som måste göras är att skapa hopp och framtidstro. Det gör vi genom att förvandla ord till konkret politisk handling.
Så hur ser de politiska förslagen ut för att ge människor utbildning, jobb och bostad? Hur ska boendesegregationen brytas och hur ska man komma åt den vapen- och droghandel som sker mer eller mindre på öppen gata i Göteborg, Malmö och Stockholm?
Det behöver vår nationella samordnare för våldsbejakande extremism kräva svar på.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
