Monarki bryter mot mänskliga rättigheter

Om ett Institut för Mänskliga rättigheter ska bli trovärdigt måste Sverige ta itu med att grundlagen ger olika mänskliga rättigheter för olika medborgare i Sverige, beroende på vilken familj de tillhör, skriver Ulf Bergström.

Den 19/03 meddelade regeringen att Lise Bergh har fått i uppdrag av kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke att utreda ett Institut för Mänskliga rättigheter i Sverige.

Frågan har varit på tapeten sedan 2015, då vi kritiserats av FN för att inte ha det. I höstas ökade trycket då sju organisationer: Svenska FN-förbundet, RFSU, Lika Unika, Raoul Wallenberginstitutet, Funktionsrätt Sverige, Civil Rights Defenders och Fonden för mänskliga rättigheter kom med förslag och synpunkter  på hur institutet kunde bli verklighet.

Regeringens initiativ är mycket välkommet. Men institutet för mänskliga rättigheter måste användas på riktigt, för att kunna etablera sig som trovärdigt. Annars blir institutet en halvmesyr. Så, vad har vi för missförhållanden om mänskliga rättigheter i Sverige? Låt oss börja med grundlagen.

Ett stort, grundläggande fel finns i densamma, nämligen att det är stadfäst med olika mänskliga rättigheter för olika medborgare i Sverige. Jag åsyftar här monarkin.

Hur berättar du för dina söner och döttrar, att vi lever i ett sagoland, där en i kungafamiljen enligt tradition alltid ska få jobbet som statschef?

Kungafamiljen är enligt grundlagen tvingad till att bekänna sig till en religion. Det strider mot religionsfrihet både enligt svensk grundlag och FN-stadgan. De har inget privatliv.

Samtidigt har övriga medborgare inte samma rättigheter som kungafamiljen. Vi kan inte utnämnas till, eller söka det högsta ämbetet i riket.

Hur berättar du för dina barn, att vi lever i ett sagoland, där en kungafamilj enligt tradition »alltid« ska få jobbet som statschef. De borgerliga har, förtjänstfullt, ofta drivit kravet på kompetens för alla statliga tjänster. Men i frågan om monarkin blir allianspartierna tysta. Våra barn förtjänar att alla har samma rättigheter och möjligheter i framtidens Sverige.

Alla vet om det här felet i vårt demokratibygge, men det är obekvämt att tänka på. Många medborgare reagerar med känslor. »De är ju så trevliga. Folk tycker om kungafamiljen.«

Ställer du frågan »är du för mänskliga rättigheter«, svarar alla »ja, självfallet«. Frågar du sedan, ska alla medborgare vara jämlika, och ha samma rättigheter, svarar alla »ja«. Avslutar du med frågan, »så du är för republik«, svarar samma person ofta, »Nej, nja, inte i det fallet«,

Vi kan inte låta känslorna bestämma om mänskliga rättigheter. (Men om kungafamiljen inte vore trevliga då? Om motsvarigheten till familjen Trump skulle regera i 200 år? En amerikansk president må ha brister, som Trump, men hans familj har inte en evig rätt till presidentposten. De avgår.)

Ingen vill märkligt nog aktivt ta i att genomföra ett jämlikt Sverige för alla medborgare. Jämlikhet upplevs inte som en vinnarfråga i partihögkvarteren. Men stödet för monarkin sjunker stadigt och relativt snabbt för att vara en så pass stor attitydförändring.

Därför borde kloka partistrateger sätta fingret i luften och inse att vinden har börjat vända. Tänk, att kunna bli den som vågade ta Sverige till en mer jämlik framtid, med en demokratiskt utsedd statschef, president i republiken Sverige.

Mänskliga rättigheter är inget man kan välja bort, bara för att en familj råkar vara trevlig.

Det kan sannerligen inte en regering göra med bibehållen trovärdighet om demokratiska värderingar och samtidigt säga att man respekterar mänskliga rättigheter. Här måste partierna välja.

Det berömda ynka penndrag som Palme sa var det sista som behövdes för att stryka den kvarvarande plymen av monarkin har fortfarande inte gjorts. Det är mer än fyrtio år efter Torekovskompromissen.

Det går inte längre att argumentera, »inte nu, det är så stort och svårt«. Det går, precis som allt annat att göra, på politisk väg, parallellt med andra frågor.

Vi firar nu, under de här åren, den allmänna rösträtten och den moderna demokratins födelse. Då är det tid för att vi även bör fasa ut monarkin, till 2022, efter två mellanliggande riksdagsval.

Det går inte längre att argumentera, »inte nu, det är så stort och svårt«. Det är det inte alls. Det går, precis som allt annat att göra, på politisk väg, parallellt med andra frågor Så kan vi inte bygga ett samhälle, med ett inbyggt fel från första byggstenen.

Gör Sverige modernt genom demokratiska metoder. Nedmonteringen av monarkin bör både vänster och högerpartier kunna enas om i ett handslag. Institutet för mänskliga rättigheter måste bli ett verktyg för att alla medborgares mänskliga rättigheter i Sverige. Och då måste demokratiminister Kuhnke även låta utredaren Bergh titta noggrant på hur monarkin fasas ut.

Ulf Bergström är EU-expert, fd pressekreterare i Regeringskansliet, samt f.d. operasångare och författare till thrillern Hatarna som utkommer i slutet av mars.