Den globala jakten på snabba vinster leder till ineffektiv ojämlikhet. Snedfördelningen mellan arbete och kapital måste jämnas ut, skriver Monika Arvidsson, Tankesmedjan tiden.
Nyligen släppte biståndsorganisationen Oxfam en rapport som visar att den rikaste procenten av världens befolkning tillsammans äger lika mycket som de övriga 99 procenten. Under en period som har präglats av en debatt och medvetenhet om ojämlikhetens destabiliserande inverkan på samhällen och hämmande effekt på tillväxten, har de rikaste blivit ännu rikare.
En del av argumentet mot stora skillnader i inkomst handlar om rättvisa och anständighet. Men det handlar även om ekonomisk effektivitet. En jämn fördelning mellan individer är viktig för långsiktig stabilitet och tillväxt.
Sett ur ett historiskt perspektiv är till exempel skillnaden i inkomst mellan individer i Sverige betydligt mindre jämfört med i början av 1900-talet. Sett ur ett kortare perspektiv har dock inkomstskillnaderna ökat dramatiskt sedan 1980-talet och särskilt under det senaste decenniet. Vi är i dag tillbaka på samma nivå av inkomstojämlikhet som rådde under 1950-talet.
Viktigast för individens inkomst är att ha ett jobb, skillnaden mellan sysselsättning och arbetslöshet är stor. Men alltfler lågbetalda och osäkra jobb har inneburit att skillnaderna även har ökat mellan dem som jobbar. I Sverige ökade andelen tidsbegränsade anställda med hela 60 procent mellan 1990 och 2014. Och i EU lämnar bara hälften av dem som går från arbetslöshet till sysselsättning sin fattigdom.
Arbetslösheten är segdraget hög i många länder. Arbetsgivare har fått en utökad möjlighet att både lokalt och globalt spela ut arbetskraften mot varandra. Det är inte en slump att ohälsa i arbetslivet och arbeten med osäkra villkor har ökat. Konkurrensen om jobben innebär att arbetstagarsidan får en försämrad förhandlingsposition om löner och andra villkor. Löneandelen i ekonomin har sjunkit med nära tio procentenheter under tre decennier inom OECD-områdets höginkomstländer. Från 73,4 procent till 64 procent mellan 1980-2007, enligt ILO. Spegelbilden är att kapitalägarna har fått en större del av kakan.
Läget förklaras av politiska val. Det är våra politiska preferenser och folkvalda som driver samhällsvisioner framåt. Våra system för levnadschanser och fördelning anpassas därefter. I högsta grad är också globaliseringen förklaring till de villkor vi har att förhålla oss till. Kapitalflödena har ökat mångfalt på bara ett par decennier. Med det följer en ökad makt för kapitalägare att i jakt på snabba vinster sätta villkor för politik och arbetsvillkor.
Ofta påstås flexibla arbetsvillkor, frihet för ekonomisk verksamhet och låga skatter och avgifter, vara förutsättningar för investeringar och fler jobb. Sådana krav har en kostnad i form av sämre hälsa och begränsade inkomster för den som arbetar. Privat konsumtionsförmåga försvagas och staters utrymme för att satsa på utbildning, infrastruktur och forskning krymper, vilket i förlängningen hämmar tillväxten.
I dag faller de stora vinsterna ut på några få, medan risker och sociala kostnader bärs av flertalet. Ingen kan med fakta i ryggen och hedern i behåll hävda att arbetstagarna har det för bra och därför måste stå tillbaka för att kapitalägarna ska kunna få mer makt och större inkomster. Att tillåta ett kortsiktigt vinstintresse att driva utvecklingen är att acceptera en ineffektiv obalans i ekonomin. De värden som skapas bör bidra till en bra levnadsnivå för alla som är med och skapar värdet.
Globalisering är något positivt. Däremot måste snedfördelningen som i dag råder mellan kapital och arbete jämnas ut. Stilmässigt var 1950-talet helrätt. Men att i dag ha en liknande fördelningsstruktur är både otidsenligt och ekonomiskt ineffektivt.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan tiden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
