Möjligheten att satsa handlar mer om politisk vilja och mod än om finansiellt utrymme, skriver Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden.
Inför budgetpropositionen har regeringen presenterat en ny jobbsatsning.
Investeringar i bostäder, innovation och ett nytt kunskapslyft ska tackla att över 400 000 personer inte får jobb fast de vill och kan. Inriktningen är bra. Sysselsättning och tillväxt gynnas av en stabil infrastruktur bestående av skolor, forskning och innovationer, ett och annat tågspår att frakta varor på och därtill några riktigt breda band för att förmedla digitala tjänster.
Det finns konstaterade samband mellan satsningar på utbildning och positiva effekter för sysselsättningen (vilket till exempel IFAU visat) och det är bra att regeringen vill satsa på ett nytt kunskapslyft. Utbildning är dubbelverkande då den kan göras både konjunkturstabiliserande och framtidsinriktad genom att anpassas efter rådande efterfrågan på arbetskraft och förbereda kommande behov av humankapital.
Men som regeringen själv säger i sina prognoser räcker inte omfattningen av satsningarna om Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. En kraftig effekt på sysselsättningen och ökat resursutnyttjande i ekonomin kräver mycket mer än de aviserade 10 miljarderna per år – snarare upp mot tre gånger så mycket.
Arbetsmarknaden behöver draghjälp. Ett efterhängset problem med alltför svag efterfrågan i ekonomin har övervältrat ett stort ansvar på finanspolitikens verktyg. Några orsaker är:
- Svag efterfrågan från omvärlden och särskilt Europa, vår viktigaste exportmarknad. Delvis som följd av åtstramningspolitiken.
- Penningpolitiken har genom att hålla tyglarna alltför hårt alltför länge, i stort sett uttömt sina möjligheter att bidra via en mer expansiv politik.
- Många arbetslösa och sjuka, fler osäkra anställningar och försämrade försäkringar innebär en sämre inkomst, försvagad köpkraft, otrygghet och otillräckliga automatiska stabilisatorer.
Jobben har under senare tid totalt sett blivit fler men villkoren sämre, särskilt för dem med svagast position på arbetsmarknaden. Många är både utsjasade och utfasade.
Underlaget för skatteintäkter och högre tillväxt blir klenare med atypiska jobb men ger även grogrund för social instabilitet. Det progressiva alternativet till sämre arbetsvillkor och stor inkomstspridning, är att tvinga fram produktiva jobb genom bra arbetsvillkor.
Respekten för överskottsmålet har föranlett finansminister Magdalena Andersson att tala om en tom lada. Men måste vi verkligen gnaga på budgetramarna?
Konjunkturinstitutet, KI, har visat att det finns utrymme för satsningar utan att riskera den långsiktiga hållbarheten i de offentliga finanserna. KI visar också att budgetreglerna sätter stopp för nödvändiga satsningar under mandatperioden.
Sveriges offentliga finanser är starka men det har vi just nu inte mycket för.
Möjligheten att satsa handlar mer om politisk vilja och mod än om finansiellt utrymme. Det finns en skiljelinje mellan att enbart använda de medel som finns här och nu eller att lånefinansiera satsningar. Inflationstendenserna i ekonomin är mycket låga, vi kan låna för en spottstyver och bör därtill ta diskussionen om ett mer rättvist skattesystem där alla bidrar efter förmåga oavsett typ av inkomst (kapital, fastigheter, vinster, arbete).
Statens offentliga sparande måste vara långsiktigt hållbart. Problemet är att det har uppstått ett mästerskap i (högt) finansiellt sparande och (låg) offentlig skuld, där målet är att inte slösa i onödan. Fast det är just ett slöseri som pågår när 8 procent av arbetskraften går arbetslös år efter år.
Arbetslöshet sänker produktionen, sänker dem som är arbetslösa och är ett hinder för en väl fungerande ekonomi och ett samhälle av delaktighet. Ansvarsfulla reformer kan betyda respekt för budgetregler. Men det kan också handla om att ta ansvar för sociala och långsiktiga ekonomiska effekter av arbetslöshet och att välfärdstjänsterna inte ska behöva urholkas så till den grad att det försämrar både social standard och effektiviteten i ekonomin.
De regler vi har i dag sätter krokben för politikens ambitioner om en bättre morgondag. Just nu ser vi motsättningen i form av en nödvändig men tillbakahållen jobbsatsning. Förhoppningsvis kommer den inledda översynen av dagens system leda till en bättre möjlighet att kombinera budgetbalans och social balans.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
