Krönika Bland de många förlorarna i det amerikanska presidentvalet är kanske fackförbunden i en klass för sig, skriver German Bender.
Med ett fåtal uppmärksammade undantag ställde sig USA:s fackföreningsrörelse bakom Demokraternas kandidat Kamala Harris i presidentvalet. Det ställningstagandet är Donald Trump väl medveten om.
Och han är inte den förlåtande typen.
Republikanerna säkrade inte bara presidentposten i valet, utan även majoriteter i kongressens båda kammare (senaten och representanthuset). Dessutom såg Trump under sin första mandatperiod till att högsta domstolen fick en konservativ majoritet.
Trump kontrollerar med andra ord alla grenar i USA:s politiska system. Förutsättningarna för att driva igenom hans agenda kunde inte vara bättre. Och dit hör med stor sannolikhet en rad antifackliga reformer.
Världens rikaste man får nu chansen att upphöja sin antifackliga företagsfilosofi till nationell politik
Redan under sin förra mandatperiod visade Trump att han inte är en vän till vare sig arbetarklassen eller fackföreningsrörelsen, men den här gången blir det förmodligen betydligt värre.
Orsaken stavas Elon Musk. Världens rikaste man får nu chansen att upphöja sin antifackliga företagsfilosofi till nationell politik.
Donald Trump har nämligen beviljat Musks önskemål att leda en kommission med det uttryckliga syftet att skära i USA:s federala budget (ungefär motsvarande den svenska statsbudgeten).
Musk kommer att leda det nyinrättade Department of Government Efficiency, DOGE, som trots det missvisande namnet inte är ett departement (sådana kan endast kongressen skapa). Snarare tycks det röra sig om ett slags informell rådgivande kommission. På så sätt kan Elon Musk ha enormt inflytande över presidenten och alla amerikanska myndigheters kostnader, utan att behöva ta på sig en officiell politisk roll, vilket skulle kräva att han avsade sig många av sina företagsintressen.
Musk påstår sig kunna skära i statens utgifter med nästan en tredjedel, något som en lång rad experter har sagt blir omöjligt utan att orsaka kaos i statsförvaltningen och stort lidande för miljontals av landets mest utsatta medborgare, som är beroende av olika former av stöd.
Men det verkar vara en del av poängen: ”Detta kommer sända chockvågor genom systemet och hos alla som är inblandade i statligt slöseri, vilket är många människor!” kommenterade Elon Musk.
Musk kommer inte behöva dra hela lasset ensam. I vad som framstår som ett försök att statuera exempel på just det slöseri man säger sig vilja bekämpa, har DOGE nämligen fått två chefer.
För Trump och Musk är detta lika mycket politik som privatekonomi
Elon Musks parhäst blir den dogmatiska Trump-anhängaren och offentlig sektor-fientliga biotech-miljardären Vivek Ramaswamy. Och hans första uttalande om nedskärningarna är om möjligt ännu mer oroväckande än Musks: ”Vi kommer inte vara ömsinta”.
Donald Trump själv lovordar sina nya utnämningar: ”Tillsammans kommer dessa två underbara amerikaner att bereda vägen så att min administration kan montera ned den statliga byråkratin, rensa bort regleringar, skära ner slösaktiga utgifter, och omstrukturera federala myndigheter”, skriver den återvalda presidenten i ett uttalande.
För Trump och Musk är detta lika mycket politik som privatekonomi.
Bägge två har haft stora problem med myndigheter som ständigt sätter käppar i hjulet för deras affärsplaner och driver juridiska processer mot diverse överträdelser som deras företag gjort och gör.
DOGE kan bli ett effektivt instrument för att sopa bort den sortens hinder.
Som SvD:s Mikael Törnvall skriver ”är det såklart en intressekonflikt av episka proportioner”.
Men intressekonflikter bekymrar givetvis inte Donald Trump – tvärtom är det en integrerad del av hans sätt att sköta såväl affärer som politik.
(Ett annat ord för det är korruption.)
En uppenbar måltavla för DOGE blir sannolikt fackföreningsrörelsen, som både Trump och Musk skyr som pesten.
En federal myndighet som ligger pyrt till är NLRB, National Labor Relations Board, som bland annat utövar tillsyn över anställdas rätt att organisera sig fackligt. Nu väntar troligtvis en rad angrepp från den nya administrationen.
Som president kan Trump utse antifackliga personer till myndighetens ledning, något han gjorde redan under sin första mandatperiod (de sparkades sedan av Biden som utnämnde en ny ledning).
DOGE-duon Musk och Ramaswamy kan i sin tur förorda nedskärningar i myndighetens personella och ekonomiska resurser, vilket skulle göra den än mer tandlös och de facto oförmögen att fungera som avsett.
Med kontroll över kongressen kan NLRB:s själva existens stå på spel. Men troligen behöver inte Trump och Musk gå så långt, det räcker med att underminera myndigheten genom att tillsätta en foglig ledning, utarma resurserna och urvattna instruktionerna, tills bara ett tomt skal återstår.
Och ännu allvarligare attacker på fackliga rättigheter kan finnas på horisonten.
De Trump-nära tankesmedjorna Heritage Foundation och America First Policy Institute har tagit fram förslag på att offentligt anställda ska fråntas sina fackliga rättigheter och sitt anställningsskydd.
Ramaswamy själv har uttryckt att lärare inte borde få organisera sig fackligt eller teckna kollektivavtal överhuvudtaget.
Och vad Elon Musk anser om fackförbund vet vi ju redan.
Alla detta gäller alltså direkta attacker på fackföreningsrörelsen och de anställdas rätt att organisera sig. Och då har jag inte ens nämnt att Trump-administrationen kommer att genomföra en rad försämringar vad gäller anställningsvillkor, löner, arbetsmiljö och det skrala välfärdssystem som USA trots allt har, vilket direkt kommer slå mot arbetarklassen.
Finns det hopp? Möjligen, men det brinner svagt.
En ljusglimt är det faktum att folkliga motståndsrörelser faktiskt vann kraft under Trumps första mandatperiod, exempelvis Metoo och Black Lives Matter. Kanske kan den fackliga våg som rullat fram över USA de senaste åren – med fler försök att organisera sig fackligt än på många år och ökat stöd för fackföreningar hos allmänheten – stärkas som en motreaktion till Trump-administrationens antifackliga frontalattack.
En annan förhoppning är att Elon Musk och Vivek Ramaswamy ska stöta på juridiska hinder, eftersom deras affärsintressen alldeles uppenbart skapar jävssituationer i deras sina nya roller som statsförvaltningens liemän.
Den tredje källan till hopp är kort och gott att Elon Musk och Donald Trump framstår som en ohållbar duo. För att parafrasera gamla västernfilmer: Washington DC är inte stort nog för både Donald och Elon.
Frågan är hur länge smekmånaden varar – och vem som går segrande ur en eventuell uppgörelse.
En sak är tyvärr säker: det lär inte bli vare sig den amerikanska fackföreningsrörelsen eller arbetarklassen.
German Bender är utredningschef på Arena Idé och arbetsmarknadsforskare knuten till Handelshögskolan och Harvard Law School
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.