Erdoğans framtid som landets självskrivne ledare är inte längre lika given som för ett antal år sedan.
Händelseutvecklingen i Turkiet är djupt oroande och allvarlig. Demokratins framtid står spel. Vår värld riskerar att bli än mer osäker och problemtyngd. Den ledande oppositionspolitikern har satts i fängsligt förvar, till på köpet i ett säkerhetsfängelse. Mer än tusen personer har arresterats.
Det handlar om ledande politiker och tjänstemän i det republikanska partiet (CHP). Men även en rad journalister har satts i fängelse. Skribenter som rapporterat från de demonstrationer som följt har omhändertagits av polis. Sociala mediekonton har stängts av.
Stänga av nyhetsflödet
Man behöver inte tvivla på uppsåtet. Regimen vill förhindra att befolkningen i Turkiet får kännedom om protesterna mot att oppositionens främsta politiker nu sitter i fängelse.
Det handlar om att stänga av nyheter om vad som händer i landet. Besluten är förstås olagliga. President Recep Tayyip Erdoğan kallar protesterna och demonstrationerna för en ”rörelse av våld” och säger att CHP ska hållas ansvarigt för eventuell förstörelse. Han lägger skulden på oppositionen.
Tidigare var Erdoğan något av västs och EU:s kelgris. EU öppnade sin famn för samarbete och ett framtida medlemskap i den Europeiska unionen. Det var då. Men allt eftersom har Erdoğan visat sig vara en opålitlig demokrat och alltmer som en pålitlig autokrat.
Mönstret känns igen från andra länder som utvecklats i auktoritär riktning. Makthavare som inte respekterar rättsstatens principer utnyttjar sitt maktinnehav för att krossa sina motståndare. Syftet är att kunna sitta kvar vid makten till varje pris. Och att undanröja sina motståndare.
Vägen till auktoritärt styre sker inte alltid över en natt utan ofta steg för steg. I slutet av en sådan process förvandlas demokratier till totalitära stater, till diktaturer även om de till det yttre upprätthåller ett ”demokratiskt” sken. Turkiet är i dag ett sådant land. Och det som nu sker är bara ytterligare ett steg i fel riktning. Ett land som sätter landets ledande oppositionsledare i fängelse kan inte kallas en demokrati. Erdoğan har försökt och också lyckats stoppa politiska motståndare tidigare. Men nu skalar han upp sin kamp för att kunna sitta kvar och säkra sitt partis maktinnehav.
Har vunnit tre val
I det här fallet är måltavlan Ekrem İmamoğlu, som är borgmästare i Istanbul. Han har vunnit tre val i Istanbul. Nu sitter han i fängelse och anklagas för korruption och terrorism. Det är sådant som brukar användas för att motivera sådana här övergrepp.
President Erdoğan har redan tidigare hävdat att İmamoğlu vunnit val på grund av valfusk. Erdoğan tvingade till och med fram ett nyval för några år sedan. Men då fick İmamoğlu ännu större stöd av väljarna i Istanbul. Och han är en reell utmanare i nästa val. Samma dag som han fängslades skulle han utses till oppositionens kandidat i nästa presidentval. Så allt sker i ett sammanhang.
Erdoğans framtid som landets självskrivne ledare är inte längre lika given som för ett antal år sedan. Han har dominerat den politiska scenen i över tjugo år, först som premiärminister och sedan som president. Hans parti Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) har varit en sensationell framgångssaga. Men alla politiker når en punkt när förtroendet börjar vika.
Länge kunde Erdoğan luta sig mot en stabil tillväxt som ökade inkomsterna och välståndet för breda grupper i landet. Nu är ekonomin i kris. Ekonomiska problem skapar alltid ett missnöje med de politiska makthavarna. Men politiker med vacklande stöd kan lockas att identifiera inre och yttre fiender för att åter samla ett stöd bland väljarna. Erdoğan har ägnat sig åt bådadera.
Ömsesidigt beroende
İmamoğlu representerar Republikanska folkpartiet (CHP), som grundades av Kemal Atatürk på 20-talet och faller tillbaka på republikanska värderingar om en sekulär stat. Medan Erdoğans Rättvise- och utvecklingsparti (AKP) tidigare framstod som moderat men har blivit alltmer islamistiskt. Det är den dragkampen som ligger under den konfrontation vi nu ser lamslå landet. CHP och AKP har kort sagt olika visioner om vad Turkiet ska vara och bli.
Allt detta är dåliga nyheter för Turkiet och landets befolkning. Men också ett stort problem för Europa, för EU och därmed också för Sverige. Man nödgas konstatera att protesterna mot Erdoğans agerande har varit förhållandevis lama. Några riktigt hårda fördömanden handlar det inte om så här långt.
Kan man tala om en tillvänjning vid auktoritära ledare? Erdoğan är ju inte ensam, utan bara en av flera politiska ledare som agerar och har agerat på samma sätt, från Venezuela till Ryssland. Och inom EU har vi Ungerns Viktor Orbán. Det finns också andra skäl. Turkiet är medlem i Nato, Turkiets sympatier är kluvna i förhållande till EU och Ryssland. Och det finns också ett ömsesidigt beroende mellan EU och Turkiet. Även om Turkiets anslutning till EU i praktiken är avskriven, så finns det ett nära samarbete, inte minst om migration. Turkiet är också en betydande och problematisk spelare globalt och inte minst i regionen. Det är kanske därför det mest har stannat vid varningar.
Ökad osäkerhet
Manfred Weber, ledare för den konservativa partigruppen i EU-parlamentet, säger till exempel att Erdoğans agerande kan hota relationen till EU. Kan? EU och Sverige borde inleda en process och ett påverkansarbete för ett frisläppande av Ekrem İmamoğlu. Det borde stå högst upp på dagordningen i alla kontakter med regimen i Ankara.
Men utvecklingen i Turkiet ska också ses mot bakgrund av den ökade osäkerhet vi nu tvingas hantera i fråga om en lång rad aspekter av våra utrikes relationer. Ett skäl är förstås Rysslands krig i Ukraina och det totalitära styre Putin representerar. Till det här kommer konsekvenserna av Trumps omläggning av USA:s utrikespolitik. Och även den kommunistiska diktaturen i Kina som nu är en ekonomisk stormakt vill spela en politisk roll globalt. Alla de här länderna styrs nu personer som vill framstå som starka ledare som inte låter sig hindras av lagar och regler, författningar och förordningar. Erdoğan kan nu räknas in i den här skaran av starka män och politiker, som exempelvis Trump gillar att göra affärer med. Det mörknar vid Europas gränser, EU är alltmer trängt av expansionistiska och oförutsägbara stormakter. Och autokrater som Recep Tayyip Erdoğan.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
