Med stundande presidentval spelar Lukasjenko sina kort väl mot EU. Men landets oppositionella ser få anledningar till att känna hopp.
På den ”internationella” engelskspråkiga tidningen The Minsk Times förstasida kommenterar Belarus Aleksandr Lukasjenko, ofta kallad Europas siste diktator, årets utsäde.
Vårbruket är i full gång, och presidenten kan meddela att sättpotatisarna är av yppersta kvalitet. Han har låtit skicka efter några som han har kokat och ätit med stor behållning.
På ytan är Belarus alltså fortfarande insvept i ett tunt skimmer av postsovjetisk nostalgi. Lukasjenko, leende på pressfotona som en fyrkantigare Stalin, har dock börjat närma sig EU igen. Med stundande presidentval till hösten och det till synes lyckade fredsmäkleriet i Ukraina bakom sig framstår han i allt bättre dager.
Genom samarbetet i det Östliga partnerskapet öppnas möjligheter för ökade kontakter mellan EU-länderna och Belarus, något som kritiseras av belarusiska dissidenter.
När jag träffar ordförande för det oberoende författarförbundet Union of Belarusian Writers, påminner ordförande Barys Pjatrovitj om att relationerna mellan Belarus och EU förbättrades även inför presidentvalet 2010. Vilket bara slutade med att oppositionen slogs ned på det mest brutala vis.
Lukasjenko spelar sina kort väl, säger Pjatrovitj. Risken är att Belarus funktion som bricka i det geopolitiska spelet gör att EU och väst glömmer att människorättssituationen inte har förändrats.
Många bedömare menar i stället att Ukrainakrisen i kombination med Belarus allt svagare ekonomi, har konserverat det vitryska auktoritära styret. Precis som i Ryssland börjar medborgarna, även de som kallar sig demokrater, efterfråga kontinuitet. De vanliga socioekonomiska parametrarna för Lukasjenkos popularitet har satts ur spel, i stället pratar man om stabilitet. Den politiska oredan i Ukraina vill många helst vända ryggen till.
Det belarusiska civilsamhället är mycket svagt. För medlemmarna i det oberoende författarförbundet innebär det att den halvunderjordiska tillvaron fortsätter. Till skillnad från de officiellt erkända, statliga, författarna lever de på nåder. De har svårt eller omöjligt att få sina böcker på statliga förlag, de kan varken medverka eller recenseras i de statliga massmedierna.
En oväntad hjälp från president Lukasjenko fick förbundet när hans senaste lag mot lösdriveri gick igenom. Är man inte registrerad som yrkesarbetande, tvingas ”samhällets parasiter” betala en större statlig avgift.
Endast medlemmarna i de olika konstnärsorganisationerna får dispens. Vilket ironiskt nog har lett till en rekordartad ökning av medlemsansökningar till Union of Belarusian Writers.
Jag frågar Barys Pjatrovitj vad han tror om höstens val. Sitter Lukasjenko så säkert i sadeln som det verkar? Pjatrovitj suckar och säger att det just nu finns få tecken på systemskifte. Snarare går det mot sämre tider och ökat förtryck.
Å andra sidan bor han i en del av världen där det just nu är svårt att göra prognoser. Allt kan hända – och det på mycket kort tid.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
