Europa är tillbaka till akut krisläge. De närmaste veckorna kommer späckas av samma dramatik som veckorna före jul. Åtstramningsdoktrinen har gått in i väggen. Angela Merkel, Anders Borg och andra hökar har haft fel – hela tiden.
De senaste två veckornas nya krisord har varit bankrusning; sådana man kan se i gamla amerikanska filmer när arga folkmassor stormar bankkontor för att få ut sina besparingar. I Grekland har en långsam rusning pågått länge. Företag och rika greker har successivt flyttat sina pengar utomlands. Svenska turister rekommenderas nu ta med sig kontanter. När den kritiska punkten passerats kommer bankomater stängas och betalkort bli odugliga. Men det nya, som kan ge den kallhamrade kalla kårar, är spekulationerna om en möjlig och snabbare bankrusning i Spanien. Det skulle innebära slutet för euron.
Förra helgen skrev Paul Krugman under rubriken ”Apocalypse fairly soon” att sammanbrottet nu kan komma mycket snabbt, med en valutaunion som upphör i kaos på bara några korta månader.
Det är omöjligt att veta hur kritiskt läget egentligen är. Krisen har skapat en egen apokalypsindustri. Det är roligare att skriva manus till undergång än till räddning. Men vem kan längre undvika tanken på förspelet till krigsutbrottet 1914? Ingen förstod poängen med kriget, ingen ville ha det men ingen klarade att lämna nationell prestige bakom sig för att hindra det.
Nu återupprepas liknande mönster. När Europaparlamentet och EU-kommissionen lägger fram förslag för gemensamt ansvar fimpas de av regeringscheferna. De privilegierade länderna, bland dem Sverige, bevakar sina intressen i konservativt självbedrägeri. De driver kontinenten – och sig själva – mot avgrunden.
Förslaget om euroobligationer är nu tillbaka på förhandlingsbordet. Genom dem skulle alla euroländer ta gemensamt ansvar för en viss andel av varje lands skulder. Det ser ut som den sista realistiska chansen att rädda situationen.
Sådana obligationer är inte oproblematiska. De kommer leda till naturliga önskemål om mer gemensam insyn i varje lands budget och fortsatt press på förändringar i Grekland, Spanien och Italien. De är otänkbara utan den finanspakt som redan finns och konsekvensen kommer bli något slags institutionaliserad europeisk finanspolitik. Men invändningarna faller när alternativet är ett sammanbrott med oöverskådliga politiska och sociala följder.
I dag utnyttjar inte Europa sin samlade kraft. Den döljs av nationella skygglappar. Hela eurozonens skulder är till exempel inte mer än 87 procent av dess BNP – betydligt lägre än USA:s som passerat hundra procent.
Det är nu nödvändigt att återge sydeuropéerna hopp. De måste se en möjlig väg tillbaka. Det huvudförslag som finns om euroobligationer, och som tagits fram av både tyskar och fransmän, verkar konkret och realistiskt. Snart kan alla beslut vara för sena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
