Om tre veckor ska fack och arbetsgivare inom industrin ha träffat nya löneavtal. De signerade löneökningarna blir därefter norm för hela arbetsmarknaden. Men hur förhandlingarna än går innebär avtalen reallönesänkningar.
”Inflationen måste knäckas”. Det är det ständigt återkommande uttalandet från fackliga företrädare under avtalsrörelsen – allt för att förklara och försvara de fackliga lönekraven. Om facken skulle kräva full kompensation för den svenska rekordhöga inflationen på runt 10 procent skulle inflationen bita sig fast på rekordnivåer.
Det var vad som hände på 1970- och 80-talet och något som inte får hända igen. Fackens krav på 4,4 procent, med en tydlig låglönesatsning, är de högsta på 30 år. Kraven är utformade för att främst kompensera de med lägst löner och samtidigt inte spä på inflationen.
Så lyder argumentationen.
Så här långt är det tyst om hur det går i förhandlingarna
I praktiken innebär redan kravet en reallönesänkning som riskerar att bli än värre när avtalen väl är träffade eftersom nivån i avtalen alltid är lägre än kraven. Det betyder i sin tur att det kärva ekonomiska läge som inleddes för ett år sedan fortsätter för landets löntagare, också i år.
Energipriser, räntor och mat – allt har som bekant blivit dyrare och därmed räcker lönen till mindre jämfört med tidigare. Enligt beräkningar från Medlingsinstitutet minskade reallönen med hela 7,1 procent mellan december 2021 och december 2022.
Och i måndags kom siffror som visade att matpriserna fortsatt skenar. På en enda månad, under februari, ökade priserna på mat med 2,5 procent enligt sajten Matpriskollen.
De fackliga företrädarnas argumentet för lönekravens nivå och utformning är att återhållsamhet i dag ska minska inflationen i morgon. Det bör i sin tur också leda till en lägre styrränta och lägre bolån. När vet dock ingen. Än så länge pekar alla prognoser mot att dagens styrränta på 3 procent blir högre under året.
Det är i det här osäkra läget som fackets förhandlare ska övertyga medlemmarna om att återhållsamhet är bättre än kamp för kompensation. Men samtidigt visar undersökningar och årsredovisningar att eliten inte alls slår av på löneökningstakten. Deras löner och bonusar fortsätter att öka i en stadig och allt snabbare takt. Det fackliga kravet på att också eliten ska ta ansvar verkar inte få något gehör.
Och från regeringen är det väldigt tyst. Några finanspolitiska åtgärder för att mildra effekterna av den ekonomiska krisen syns inte till. Kritiken mot Riksbankens räntehöjningar hörs också från allt fler håll.
Föga överraskande ökar nu kritiken bland fackens medlemmar mot lönekraven i avtalsrörelsen. En återkommande fråga i artiklar och uttalanden är varför de anställda ska ta smällen när ingen annan gör det. Men trots motvinden tycks det än så länge finnas facklig enighet kring de formulerade krav som ställts i avtalsrörelsen. Ett undantag är LO-förbundet Transport som redan från början krävt mer än de 4,4 procents löneökningar som övriga förbund enats om.
Så här långt är det tyst om hur det går i förhandlingarna. Men tystnad betyder inte att allt flyter på utan störningar. Tvärtom. Förutom själva lönefrågan har arbetsrätten dykt upp vid som en jobspost i förhandlingarna. Efter att lagen om anställningsskydd, LAS, ändrats vill många ändra i sina avtal. Handels vill till exempel helt stoppa möjligheten till så kallad hyvling, alltså möjligheten att skära ner på de anställdas arbetstid. Frågan har hamnat på högkant sedan H&M använt sig av hyvling i samband med att företaget vill minska personalkostnaderna. Fack och arbetsgivare står långt ifrån varandra och strejkvarsel är inte uteslutet, enligt Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo.
Den pågående avtalsrörelsen beskrivs gång på gång som den svåraste på mycket länge, vilket kan öka risken för konflikter. Och då bryts ett mönster eftersom strejker har varit ovanliga under många år. Trots att Sverige har den överlägset största arbetsmarknaden i Norden har till exempel antalet förlorade arbetsdagar varit betydligt färre än i Norge, Danmark och Finland.
Oavsett hur dramat slutar kommer nya avtal att träffas och den kanske mest intressanta frågan är vad som händer då. Mot vem eller vilka riktas besvikelsen och ilskan över att pengarna inte räcker till?
Anna Danielsson Öberg, journalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
