Vill vi uppnå förändring måste vi sluta skylla hederskulturen på utländska minoriteter. Machomannen härjar ännu fritt i det demokratiska Europa och Sverige, skriver Nasser Naje Lazem, författare och socialarbetare.
Långt innan jag emigrerade till Sverige, när jag ännu var ett irakiskt barn fick jag lära mig att i egenskap av blivande man inte gråta, inte gnälla eller klaga., Den man som visade känslor var en vek varelse, en ynkrygg som fegt sökte skydd bakom andras ryggar.
Jag och andra unga män hänvisades till att försvara oss med alla möjliga medel. Våldet blev det första redskapet. För varje dag som gick fortsatte denna lära att inrista sina byggstenar inom var och en av oss.
Mannen formades till att bli en kall varelse med en hård yta och fullständigt distanserad från sina mjukare känslor. Så vi lärde oss att hålla in varenda gråt, varje ledsam känsla. Vi räddes inte smärta, inte döden heller om den kom knackandes på våra dörrar, så länge vi kunde hålla masken och förbli så maskulina som samhället krävde av oss.
Sedan skulle mannen vara den mäktige, den kontrollerande som med alla medel såg till att behålla denna erövrade status av höghet, av heder. Vi lärde oss flera saker om heder.
En hedersam man skulle bli den som inte lurade till sig fördelar, som skulle vara ärlig, hjälpsam, generös. Heder var något som var lika stort som vackert, något att kämpa för och eftersträva.
Men det fanns också ålderdomliga traditioner som krävde hänsyn, som var mäktigare än individen i sig. I ett kollektivistiskt samhälle blev den enskilde genast obetydlig i jämförelse med gruppen, i detta fall familjen och släkten. Individerna blev så småningom mer och mer kontrollerade.
Sedan när ignorans, extremism och makt kombinerades blev vissa delar av hederskulturen viktigare än andra. Att upprätthålla den hegemoniska maskuliniteten blev det viktigaste. Inget fick rubba denna.
Män som ansågs bete sig i motsats till maskulinitetens ideal blev förtryckta, tystade, förföljda och i värsta fall dödade. Ur detta perspektiv kontrollerades HBTQ personer i den läran på samma sätt som kvinnor sedan evigheter blivit kontrollerade.
Men låt oss börja med att normalisera mäns mjuka känslor.
Även i den fria världen, även i det demokratiska Europa och Sverige finns dessa strukturer, bland elitidrotter som fotboll och hockey är det högst tabulagt att vara öppet homosexuell. Något som har sin grund i ett dominerande maskulinitetsideal precis som den i hederskulturen.
Men denna problematik uppmärksammas ytterst sällan. Machomannen härjar ännu fritt, med makten att förtrycka och peka sitt långa finger mot allt och alla som skiljer ifrån den.
Vi hör sällan talas om män som begår självmord på grund av att de lever i en begränsande och förtryckande miljö, eller om de som mot sin vilja gifts bort. För sådana är strukturerna som vi lever i, oavsett om du befinner dig i västvärlden eller någon annan stans på denna planet.
Föds du med det manliga könet så har du omedelbart förlorat rätten att vara offer för dina omständigheter. Du har ingen rätt att bli lyssnad på, dina bördor är inte av allmänt intresse.
För dig gäller det att svälja den onda känslan och hålla tyst om allt du drabbas av, du kommer varken att bli nämnd eller få din problematik uppmärksammad.
Ingen kommer att kräva dina mänskliga rättigheter. Du är ju trots allt en känslolös maskin.
Vill vi uppnå förändring måste vi sluta skylla hederskulturen på utländska minoriteter och ge den skulden för allt ont som händer i den kulturens namn. Vi behöver ranasaka hela samhället och genast agera mot de negativa maskulina stereotypa egenskaperna. Kampen börjar med dig själv, hur du utrycker dig, hur du beter dig mot andra. Det gäller att se upp för vad du lär dina barn redan från den första födelsedagen.
Vi behöver arbeta redan på förskolenivå med alla barn, vi behöver tillsätta resurser på högstadienivå, vi behöver fortsätta kampen fram tills barnet är vuxet och är själv redo att lära ut. Min tro är att endast genom sådana långsiktiga åtgärder det blir möjligt att uppnå önskade framgångar. Det gäller att långsiktigt planera för jämställdhet, jämlikhet och samtidigt få bot på hederproblematiken. Men låt oss börja med att normalisera mäns mjuka känslor.
Nasser Naje Lazem
Författare till den självbiografiska romanen
Drömmar i vaket tillstånd (Hoi förlag 2016)
Nasser föddes i Bagdad år 1984 och bodde där fram till 1994 då han tillsammans med sin familj flydde till Sverige. Drömmar i vaket tillstånd är hans självbiografiska romandebut som belyser hur det var att som barn växa upp i Irak under krig sanktioner, kvinnoförtryck och negativa maskulinitetsideal.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
