Motkraft mot demokratin

Hovets allians med näringslivet skapar ett alternativt maktcentrum.

Strax efter att Christopher O’Neill och prinsessan Madeleine introducerats för varandra skänkte Christopher O’Neill 700 000 kronor till fonden Childhood Foundation. Prinsessan blev enligt Aftonbladet “överlycklig över hans generositet”. Och stora delar av det svenska näringslivet tycks resonera likadant som Chris O’Neill: Att vägen till kungahusets hjärta går via rejäla donationer.

Hovets stiftelser innehåller ungefär 3,5 miljarder kronor. De flesta stiftelserna har skapats med hjälp av näringslivet. Familjen Wallenberg ligger bakom flera stora donationer, enligt Dagens Nyheters granskning. Stiftelserna delar ofta ut pengar till forskning – men vem som får ta del av pengarna redovisas sällan.

I utbyte mot sin generositet får näringslivstopparna sola sig i kunglig glans. De får ett personligt umgänge med kungahusets medlemmar i samband med att stiftelsernas styrelser sammanträder. De bjuds på middagar hos kungen och får direkttillgång till svenska politiker som oftast snällt går till kungen när de bjuds. Eliten får ingå i kungens jaktlag, där nätverkandet förstärker banden mellan näringslivet och den svenska adeln. Man ökar också chansen till kungligt stöd vid utlandsaffärer. Exempelvis rapporterar tidningen Fokus hur hälften av näringslivsdelegationen till Brasilien 2010 bestod av Wallenbergrepresentanter. Och kungens finaste medalj, HM Konungens medalj i tolfte storleken, sitter fint när man inom skogs-, bank- och Wallenbergsfären ska övertyga politikerna om sin roll som samhällets stöttepelare.

Att kungahuset lyckats bli en eftertraktad mingelplats för näringslivet, trots att man formellt helt saknar politiskt inflytande, är förstås en pr-framgång. Genom sin allians med näringslivet skapar man ett alternativt maktcentrum gentemot politiken. Fredrik Reinfeldt hyllade 2006 denna motkraft mot parlamentarismen i en antologi inför kungens 60-årsdag som “en institution vars oberoende från partipolitisk hänsyn aldrig kan ifrågasättas . . . som aldrig har intagits eller kan ägas av socialdemokratin”.

Men precis som politiken smutsas av att partiernas donatorer är hemliga, så smutsas kungahuset av att redovisningen av stiftelserna brister. Vi vet inte hur Sveriges handelsdelegationer utses eller vilka företag som i förlängningen gynnas av hovets forskningsmiljoner.

Att Christopher O’Neill tvingades välja mellan finansbranschen och kungahuset visar att kopplingen till näringslivet är en känslig fråga. Hovets pr-budskap, när de får frågan om näringslivsminglandet av Fokus, lyder: “Kungen träffar ett tvärsnitt av befolkningen i sin verksamhet”.

Det vore enkelt för politikerna att ta tillbaka makten över vilka delar av näringslivet man ska träffa. I stället för att låta kungen bestämma: Tacka nej nästa gång kungen bjuder på kalas.