MP bör upphöra med sitt självplågarbeteende

Genom att profilera sig i kontroversiella skolfrågor och gråta över spilld mjölk har Miljöpartiet riktat allt strålkastarljus mot smärtsamma förluster istället för mot sina vinster.

Denna vecka pågår FN:s klimatmöte i Bonn. Det är nu regelverket för Parisavtalet i fjol ska skapas, men tyvärr hänger Donald Trumps skugga över förhandlingarna.

Efter att ett planerat möte mellan rådgivare till USA:s president om landet ska dra sig ut Parisavtalet i tisdags sköts upp, sprider sig osäkerheten. Trump har dock lovat att komma med ett besked innan G7-mötet i slutet av maj.

Samtidigt har klimatfrågan i sig hamnat i skuggan av de politiska kriser som på kort tid drabbat västvärlden: utgången av amerikanska presidentvalet, Brexit, EU:s konvulsioner och utvecklingen mot alltmer totalitära regimer i Turkiet, Ungern och Polen.

Medan världen tänker på annat fortsätter klimatet att försämras, ett bra exempel på hur små, jämförelsevis hanterliga frågor kan tränga sig före de riktigt stora. Känner ni till en liten gnagare med det latinska namnet melomys? Det gjorde inte jag heller, förrän jag läste senaste numret av tidskriften National Geographic. Där får man veta att melomys är den första däggdjursart som utrotats på grund av klimatförändringarna. Fler står tyvärr på tur. En studie i den vetenskapliga tidskriften Science visar att en av sex arter riskerar att försvinna inom en nära framtid, bland andra elefanten, blåvalen, pandan, orangutangen, isbjörnen och havssköldpaddan

Men larmrapporter som den, eller andra som talar om att vi står inför en total katastrof om vi inte nollar våra globala utsläpp av växthusgaser till år 2017, har svårt att tränga igenom mediebruset. På hemmaplan kan vi inför öppen ridå se hur Miljöpartiet håller på att rasa ihop. Jag håller med Expressens Patrik Kronqvist  när han skriver att MP:s miljöpolitik är mycket bättre än sitt rykte: helt under radarn och utan att få någon som helst kredd för det har partiet lyckats genomföra åtgärder som kommer att få stora effekter längre fram, jag tänker då framför allt på den nya klimatlagen, de höjda anslagen till gröna klimatfonden och stadsmiljöavtalen.

Helt under radarn och utan att få någon kredd har partiet lyckats genomföra åtgärder som kommer att få stora effekter längre fram.

Genom att höja Sveriges miljö- och klimatbudget med 73 procent och samtidigt införa kraftigt höjda skatter på bensin och diesel, visar man att man tänker göra allvar av sin slogan att Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer.

Varken väljarna eller medierna verkar bry sig.

Man kan undra varför? Ett svar är att MP får skylla sig själva. Genom att profilera sig i kontroversiella skolfrågor (Gustav Fridolin) och gråta över spilld mjölk (Åsa Romson, migrationsfrågan, Vattenfall), har man riktat allt strålkastarljus mot smärtsamma förluster istället för mot vinster, ett klassiskt självplågarbeteende.

I opposition fungerar det kanske att ständigt spela ut underdog-kortet, men av den som regerar krävs att man står upp för det man faktiskt – mot alla odds – lyckas genomföra.