I en slutreplik i debatten om bankers soliditet försvarar Viking Lindberg från Unga Feminister tesen att bankerna måste ha en större soliditet.
Miljöpartisterna Nicklas Börjesson och Isak Betsimon verkar i sin replik tro att målet med vårt förslag är att straffa banker för att de gör vinst, vilket inte är fallet. Målet är att storbanker ska bära sin egen risk.
De menar att systemet med riskvikter fungerar bra, men att kontrollen måste bli bättre. Problemet vi syftar på är att storbankerna beräknar riskerna enligt historiska modeller. Detta innebär att varningar om instabilitet, hög belåningsgrad och bubblor inte spelar någon roll — tills det att krisen är här och bankerna gör kreditförluster kommer riskbedömningen inte påverkas.
Hårdare kontroller för att bankerna ska hålla sig till systemets regler är en klen tröst när själva systemet är problemet.
Poängen är att i ett kritiskt läge är det faktiskt kapital som räknas. Inte teoretiska riskvikter.
Vidare menar de att stabilitetsfonden är ansvarsfull och hävdar att det är bankerna som står för kostnaden. Förutom det faktum att staten redan har stått för en stor del av pengarna som finns i den är fonden i praktiken en blankocheck då den ger storbankerna tillgång till statens krediter.
Nordea har tillgångar större än Sveriges BNP.
Detta är en anledning till att finansministern själv säger att »skattebetalarna är de som backar upp bankerna« — staten måste kunna garantera stabiliteten på finansmarknaden. För vad spelar 3 miljarder kronor extra i fonden för roll när enbart Nordea har tillgångar större än Sveriges BNP?
Denna implicita statliga garanti har gett storbankerna ett oförtjänt försprång då de har kunnat ignorera risker i sin utlåning. Riksbanken har beräknat att värdet på denna garanti under åren 2002–2010 var 30 miljarder kronor årligen.
Eller med andra ord: under perioden var drygt 50 procent av storbankernas gemensamma vinst subventionerad av staten.
Mindre banker har inte samma resurser att beräkna riskvikter, inte heller täcks de av den implicita statliga garantin. Ett krav på bruttosoliditet som gör att storbanker bär sin egen risk skapar likvärdiga förutsättningar att konkurrera för alla banker på marknaden.
Om mindre banker kan ha en bruttosoliditet på 15–20 procent (ibland mer), konkurrera på samma marknad som storbankerna och dessutom ha nöjdare kunder, varför skulle inte storbankerna klara av samma sak?
Avslutningsvis påstår de att banktjänster kommer bli dyrare. Vilket är riktigt, om en antar att konkurrensförhållandena inte kommer påverkas och att storbankerna kommer kunna fortsätta göra gigantiska vinster. Dock talar inget för att något av dessa antaganden stämmer.
Viking Lindberg, ekonomiansvarig Unga Feminister
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
