Att MP-topparna står fast vid sina ståndpunkter och samtidigt biter sig kvar i regeringen kan löna sig – på väldigt lång sikt.
Medietränas ledande miljöpartister till att ständigt dra paralleller mellan misshagliga politiska företeelser och nazismen? Skolas de in i att försöka påverka SVT:s sändningar?
Efter att Fridolins presskontakt Magnus Johansson igår stängdes av från sitt jobb, med Åsa Romsons förintelse-liknelse i färskt minne och Mehmet Kaplans nyliga avgång, börjar man att undra: går det att coacha MP till ett hållbarare medieumgänge?
Den kris som partiet ställs inför bara tre veckor innan den egna kongressen kan nämligen bli mycket värre än den som kulminerade i höstas.
För Miljöpartiets väljare måste de olika turerna kring Kaplan och Yasri Kahn, nominerad till partiets styrelse av valberedningen, verka förvirrande. Hur hänger Kaplans engagemang i Israel-Palestinafrågan ihop med hans påstådda antisemitism? Och kan Kahn företräda partiets mycket radikala feministiska politik samtidigt som han av religiösa skäl vägrar ta kvinnor i hand när han hälsar?
Att Fridolin och Romson i samband med Kaplans avgång dessutom försvarade ministern med orden »vi har aldrig tvivlat« (Romson) och »vi är trygga i att han är demokrat och humanist« (Fridolin), trots att de i sig inte ifrågasatte statsministerns beslut, sätter också myror i huvudet på många. Petningar var vanliga även i Reinfeldts regering, men ledde aldrig till offentliga uttalanden från ledarna för de mindre koalitionspartierna.
Tillsammans ger det bilden av en skakad partitopp som körs över av S, och som i sin tur samtidigt försöker köra över gräsrötterna.
Det sistnämnda kan bli svårt. Under den gångna mardrömsveckan har MP:s ledning även behövt försvara Vattenfalls mycket kontroversiella brunkolsförsäljning – detta trots att partikongressen så sent som i våras pressade språkrören att stå fast vid kravet att stoppa affären.
Frågan är nu hur allvarligt sättet som partiet hanterat Kaplan-affären kommer att påverka diskussionerna på årsmötet? Vissa kommentatorer menar att den kan leda till att ytterst känsliga frågor om religion och vilka religiöst motiverade idéer som kan tolereras hos en ledande representant för MP. Mer fokus på avigsidan av mediedrevet mot partiet och mindre av sakfrågor.
En sådan utveckling hotar att spä på de motsättningar som uppstått när ledningen gång på gång fattat beslut som gått stick i stäv med partiets själva grundvärderingar.
Men å andra sidan – det är priset man får betala för att sitta vid makten. Vad är det som säger att inte språkrörens otidsenligt rakryggade sätt att stå fast vid sina ståndpunkter samtidigt som man biter sig kvar i regeringen, på väldigt lång sikt kommer att löna sig?
Fast just nu är det lite svårt att se hur det skulle gå till.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
