debatt Moderaterna måste stå upp för att vi har den bästa politiken såväl för de på som utanför arbetsmarknaden och markera att vänstern inte har ensamrätt till arbetarnas högtidsdag, första maj, skriver åtta Muf-representanter.
För andra året i rad är den klassiska första maj-paraden inställd. Inom LO och Socialdemokraterna är det naturligtvis ett bakslag. För de flesta av oss på den högra sidan av den politiska spelplanen förändrar det nog inte våra helgplaner särskilt mycket. Moderater och socialliberaler har, med några få tappra undantag, i decennier lämnat walk-over till socialdemokrater, vänsterpartister och kommunister på arbetarrörelsens högtidsdag.
Men även om vänstern delar mer av sin historia med arbetarrörelsen än vad högern gör är det dags för Moderaterna att släppa sargen, stå upp för att vi har den bästa politiken såväl för de på som utanför arbetsmarknaden och markera att vänstern inte har ensamrätt till arbetarnas högtidsdag, första maj.
Socialdemokraternas havererade arbetslöshetsmål är inte en hemlighet för någon. Istället för att ha Europas lägsta arbetslöshet, som regeringen lovade, har Sverige den femte högsta. Förutom att arbetslösheten framför allt slår mot de som redan har det svårt på arbetsmarknaden medför den stora kostnader för samhället: psykisk ohälsa, arbetslöshetsersättning eller försörjningsstöd och förlorade skatteintäkter.
De människor som framför allt drabbas av arbetslösheten är ofta samma personer som om de fick möjlighet skulle arbeta inom LO-yrken. Det svek som de snart 7 åren med Stefan Löfven vid rodret har inneburit ger Moderaterna möjlighet att ta större plats på arbetarrörelsens högtidsdag, som det verkligt folkliga partiet.
Om Moderaterna nästa år paraderar på första maj skulle vi kunna belysa att Socialdemokraterna principiellt fortfarande motsätter sig jobbskatteavdragen som gett så många arbetstagare extra pengar i plånboken. Vi skulle kunna skandera om arbetslösheten, om alliansregeringens segrar i att motarbeta den och om den bidragslinje som den nuvarande regeringen företräder.
Moderater skulle kunna dela ut flygblad och pamfletter om sänkta skatter på arbete, om samspelet mellan arbetsgivare och arbetstagare och om tryggheten för människor på vägen till och från jobbet.
Det är en metaforisk kapitulation inför vänsterns historiska hegemoni i Sverige.
Det kräver dock att vårt parti också vågar ta den platsen i samhällsdebatten, som den företrädare för allmänhetens och arbetarnas intressen som vi faktiskt är. För även om socialdemokrater och stora delar av den äldre befolkningen fortfarande betraktar Socialdemokraterna som partiet med stort P, som navet i svensk politik och som en rörelse med ensamrätt på vissa frågor, ger det inte Socialdemokraterna rätt om det politiska narrativet.
Trots att Alliansregeringens framgångar i jobbpolitiken 2008 – 2014 har satt sina spår är det fortfarande för få till höger som vågar ifrågasätta det socialdemokratiska narrativet: att en hög och subventionerad A-kassa och tunga bidragssystem inte leder till högre arbetslöshet.
Den höjda a-kassan som förlängts till valåret 2022 är ett i raden av exempel på regeringens jobbfientliga politik. Dels innebär det höjda grundbeloppet, som även den som inte varit medlem i a-kassan får ta del av, att det blir mindre värt att vara med i en a-kassa och alltså själv bekosta en del av sin arbetslöshetsförsäkring. Dessutom leder det höjda taket för den inkomstbaserade ersättningen till att arbetslösa kan få ut upp till 26 000 kronor i månaden och därmed svagare incitament att söka jobb.
A-kassan är en viktig pusselbit i vårt moderna välfärdssamhälle, men den kostar skattebetalarna mycket pengar och för höga ersättningsnivåer riskerar att höja arbetslösheten i onödan.
Inom borgerligheten finns det en kultur av att inte ge sig ut och skandera på gator och torg. Skrockande brukar högerpolitiker säga att 4:e oktoberdemonstrationen 1983 mot löntagarfonderna var den första och sista gången vi demonstrerade. Orsaken förklaras vara att demonstrationer sällan är konstruktiva och att det finns betydligt effektivare sätt att opinionsbilda. Även om så är fallet kan inte det symbolvärde som paraderna den första maj varje år innebär, ignoreras. Det är en metaforisk kapitulation inför vänsterns historiska hegemoni i Sverige.
Moderaterna har ett ansvar att lämna den stolta självbilden bakom sig, förena sig med den kraft och reformvilja som finns inom arbetarrörelsen och visa att moderat politik är till för alla.
Carl Nordblom, distriktsordförande MUF Stockholm
Oliver Andersson Zito, distriktsordförande MUF Västra Götaland västra
Viktor Hedqvist, distriktsordförande MUF Norrbotten
Amalia Mowafy, distriktsordförande MUF Västmanland
Jonathan Törnstrand, distriktsordförande MUF Södermanland
Carl-Oscar Franzon, distriktsordförande MUF Jämtland
Suhaib Hurani, distriktsordförande MUF Västra Götaland norra
Sofia Höglund, förbundsstyrelseledamot MUF
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
