Fallet Julian Assange visar på den svåra utmaning som en global feminism innebär. Det skriver Diana Mulinari, professor i genusvetenskap och Anders Neergaard, docent sociologi.
Fallet Julian Assange visar på den svåra utmaning som en global feminism innebär. Feministiska röster från Latinamerika hörs klart och tydligt till stöd för vad de uppfattar är en antiimperialistisk handling i solidaritet med en aktivist hotad av det imperium som flera gånger har krossat regionens drömmar.
I Latinamerika ligger tonvikten hos feminister i den antikoloniala kampen och en röst för (förhoppning) en ny världsordning. Sveriges ställning som en humanitär nation med Olof Palme som politisk ikon har starkt försvagats sedan början av 1990-talet och nästan kollapsat genom Sveriges allt närmare koppling till NATO. I Latinamerika tolkas det svenska agerandet (med utlämningen av egyptierna som bakgrund) som ett underordnande av USA. Det är den grundläggande världsbild bland de grupper som stödjer sociala förändringar i regionen – sociala förändringar där feminister har spelat en viktig roll.
Med andra ord: Det hörs inga feministiska röster i Latinamerika som kräver att Assange ska utlämnas till Sverige. Och det hörs feministiska röster som firar Ecuadors intervention. Paradoxalt nog, samma feministiska röster som arbetar dagligen för att skapa en feministisk sexuallagstiftning.
I Sverige försöker feminister försvara sig mot antifeministiska röster (bland annat Assange själv) som beskriver Sverige som feminismens Saudiarabien. Antalet sexistiska uttalanden i gråzonen mellan ironi och kränkning vad gäller männens rätt till kvinnors kropp kan (till slut!) omvandlas till ett progressivt försvar för en individ som konstruerats som en frihetskämpe. Samma feminister som i andra sammanhang arbetar för global feminism hamnar i sitt försvar av svensk sexuallagstiftning i en nationalism och eurocentrism där Ecuadors asylbeslut ifrågasätts genom att framställa det som odemokratiskt (som Latinamerika brukar vara). Det visar på en okunskap om hur farligt det så kallade ”kriget mot terrorismen” är, och ett osynliggörande av att den progressiva samhällsutvecklingen – med mängder av brister – i dag har sitt centrum i Latinamerika.
Vi instämmer i Göran Greiders utmärkta analys. Julian Assange förkroppsligar inte de drömmar om sociala rörelser som feminister, anti-imperialister och vänster bejakar. Men frågan kvarstår: hur förenar vi en feministisk strategi och respekt för en på många sätt progressiv sexuallagstiftning med en strategi baserad på antiimperialism och medborgerliga rättigheter? Mer konkret: hur ger vi rättsväsendet möjlighet att komma fram till om Julian Assange har begått något sexualbrott utan att frånta Assange sina mänskliga rättigheter som blivit en central del i USA:s ”krig mot terrorismen”.
Det som nu utspelar sig är att Assanges försvarare (från vänsterkanten) inte bara försöker försvara honom mot det hot som USA utgör, utan i lika hög grad ifrågasätter vissa grunder i en progressiv sexuallagstiftning: aktivt medgivande och möjligheten att driva sexualbrott via allmänt åtal. Omvänt, hör vi från kritiker till Assange ett trivialiserande av den fara som USA utgör och en i det närmaste demonisering av Ecuadors president och regering.
Banal nationalism – för att låna Michael Billigs begrepp – med föreställningar om nationers och staters godhet och andra nationer och staters ondska – ersätter snabbt progressiva principer.
Ska vi ta ställning och föreslå lösningar som både möjliggör att en av rättsväsendet ledd utredning om Assanges eventuella skuld för sexualbrott och samtidigt skydda samma person från förföljelser av USA måste vi kunna hålla två bollar i luften samtidigt.
Ett rimligt antagande är att Assange inte kommer att behandlas korrekt om han utlämnas till USA. Sverige kan heller inte garantera att Assange inte kommer att utlämnas till USA – av hänsyn till rättsväsendets oberoende. Konsekvensen blir därmed att Ecuadors beslut att bevilja Assange asyl är korrekt.
Samtidigt bör det svenska rättsväsendet få lov att fullfölja utredningen om Assanges eventuella sexualbrott. I det måste också en fällande dom och straff inkluderas.
I det läget finns två svårförenliga slutsatser – att Assange ska skickas till Sverige för fullföljandet av rättsväsendets process. Men också att Assange bör skyddas från utlämnande till USA, något som inte Sverige, men Ecuador förbundit sig att göra.
När dessa förhållanden ställs mot varandra finns heller ingen progressiv lösning tillgodo. Troligtvis är det också härifrån demoniseringen av en i grunden progressiv sexuallagstiftning springer.
Men när det progressiva tänkandet har gått i baklås innebär det också att det går högerns (skilda) mäns ärenden, de konservativa som menar att jämställdhet har gått för långt i statsfeministiska Sverige. Det tjänar också de imperialister som brännmärker en progressiv president och regering som auktoritär.
Vi måste kunna bättre.
Professor Diana Mulinari
Docent Anders Neergaard
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
