Krönika Många gånger säger den mer om de som kritiserar än de som kritiseras.
De traditionella nyhetsmedierna har betydande makt och inflytande över såväl politiken som opinionsbildningen och människors verklighetsuppfattningar och åsikter. Eftersom de allra flesta konsumerar nyhetsmedier har de flesta också åsikter om hur medierna bevakar olika frågor eller händelser. Det är därför både naturligt och viktigt att de granskas och – när det är befogat – kritiseras.
Det innebär dock inte att all mediekritik är lika legitim.
För att kritik ska vara legitim krävs det – precis som när det gäller kritik av andra sfärer, verksamheter eller fenomen i samhället, från skola till sjukvård, från infrastruktur till kultur – att den är saklig, relevant och bygger på evidens. Dessvärre är det allt för sällan det är den typen av mediekritik som hörs och får genomslag.
Det f
inns exempelvis inget forskningsmässigt stöd för att public service skulle vara vänstervridet
I stället domineras mediekritiken i den bredare offentligheten av tre typer, som har det gemensamt att kritiken säger mer om kritikerna än om de medier som kritiseras och att den allt som oftast är falsk och missvisande.
Det handlar till en början om den svepande, generaliserande mediekritiken. Det typiska exemplet är kritik mot medierna för att vara vänstervridna eller politiskt korrekta. En sådan kritik tar vare sig hänsyn till all den forskning som finns och som inte stödjer teserna, eller till alla de skillnader som finns mellan olika medier och mellan deras bevakning av olika frågor eller företeelser. En sådan kritik kan jämställas med påståenden om att ”alla män” är på det ena eller det andra sättet. Det krävs inte mycket eftertanke för att inse att sådana generaliseringar är alldeles för grova.
Detsamma gäller kritiken mot specifika medier, inte minst public service. Dels finns det återigen inget forskningsmässigt stöd för att public service skulle vara vänstervridet, dels skiljer sig bevakningen mellan olika redaktioner och program inom public service, dels skiljer sig bevakningen av olika frågor.
Den andra typen av falsk och missvisande mediekritik är den som bygger på så kallad anekdotisk bevisföring. Egentligen är det en märklig beteckning eftersom anekdoter aldrig kan fungera som bevis, men utmärkande för sådan kritik är att den bygger på ett skevt urval av enskilda exempel, som framställs som om de säger någonting om helheten. Självklart kan man alltid hitta exempel på journalistik som är dåligt underbyggd, brister i faktakontroll eller relevans, eller som framstår som partisk.
Den centrala frågan är dock vad exemplen säger om helheten, och där räcker anekdotisk bevisföring inte långt. I det sammanhanget spelar det inte någon större roll hur många enskilda exempel – anekdoter – man radar upp. Det avgörande är vad de säger om helheten. Återigen kan en parallell dras med ”alla män”. Visst finns det många, allt för många, exempel på män som misshandlar, förtrycker och våldför sig på kvinnor, men det innebär inte att ”alla män” gör det.
Den tredje typen av falsk och missvisande mediekritik är mer försåtlig, och riktar in sig på enskilda journalister. Ett typexempel är hur Näringslivets medieinstitut (NMI) arbetar. NMI framställer sig gärna som mediegranskare, men bör ses som en lobbyorganisation med djupa rötter i svensk höger vars syfte är att påverka medierna till att rapportera på ett sätt som gynnar näringslivet och högerpartierna. I sin så kallade mediegranskning riktar de återkommande sin kritik mot hur enskilda journalister rapporterar om olika frågor och framställer dem som partiska eller deras journalistik som undermålig eller missvisande.
En sådan kritik kan i förstone framstå som rimlig och trovärdig, men bortser helt från hur medierna faktiskt fungerar. Till att börja med är det inte enskilda journalister som bestämmer vad de rapporterar om. Det bestäms av de redaktionella ledningarna på olika medier. Vad medierna rapporterar om och hur de rapporterar om olika frågor eller händelser styrs också av redaktionella rutiner, normer och värderingar, vilka alla journalister måste rätta sig efter. Alla artiklar och inslag granskas också internt innan de publiceras, och den som är ytterst ansvarig för alla publiceringar är den ansvariga utgivaren.
Kritik mot medierna som är svepande och generaliserande, bygger på anekdotisk bevisföring eller riktar in sig mot enskilda journalister handlar därför inte om seriös mediekritik. I stället handlar det om politiskt motiverad kritik som syftar till att påverka, delegitimisera, och underminera förtroendet för medierna och enskilda journalister. Det gäller oavsett om avsändarna är aktivister eller politiker som på sociala medier sprider falska och missvisande påståenden om medierna, politiskt-alternativa medier som via falsk och missvisande information försöker underminera förtroendet för etablerade nyhetsmedier, eller organisationer som NMI som försöker framställa sig som seriösa och sakliga men som ytterst ägnar sig åt politiskt motiverade, delegitimiserande attacker mot medierna och enskilda journalister.
Det handlar mer om propaganda än om mediekritik, och bör behandlas som sådan.
Jesper Strömbäck
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
