När jag var tio år drömde jag om att bli Centerpartiets lucia. Men tåget glesnade ut och ställdes till slut in. Hela Centerpartiet tycks nu på väg att dö ut.
Hej Annie!
När jag var tio år drömde jag om att bli Centerpartiets lucia. Eller, jag visste att det en gång skulle vara jag som skulle krönas i den lokala bygdegården. Precis som min mamma. Precis min mormor som blev kär och gifte sig med morfar, mannen som satte luciasmycket kring hennes hals.
Det var bara en fråga om tid tills det skulle vara min tur. Enligt seden var det den äldsta tärnan som efter år av trogen tjänst till slut fick gå längst fram i tåget.
Men det började glesna i leden. Tärnorna, stalledrängarna och tomtenissarna blev allt färre. Och ingen kunde hålla tonerna i Gläns över sjö och strand. Mina föräldrar, morföräldrar och alla andra medlemmar från det lokala Centerpartiet satt i publiken mumsade pepparkakor och höll god min. För att få bli lucia var du tvungen att ha någon anhörig som var med i partiet. Det var därför som jag aldrig blev lucia. Till slut fanns det helt enkelt inte centernbarn nog att få till ett lussetåg och även mina föräldrar hade slutat att betala medlemsavgiften.
Jag vet inte hur det var för dig Annie och vilka traditioner ni hade i Värnamo, men liksom jag hade du en pappa som var aktiv centerpartistiskt lokalpolitiker. Nu för tiden är han visst kommunstyrelsen ordförande. Partiet har fortfarande ett starkt fäste i din hembygd, var femte person som hen möter på gatan är centerpartist. Hur som helst har du till skillnad från mig minst sagt axlat familjetraditionen. Det känns nästan lite exotiskt, unikt, eftersom du enligt de senaste opinionsundersökningarna tillhör vad jag menar är ett utdöende parti.
Låt mig förklara. Jag tänker på mig själv som en tredje generationens centerpartist. Farmor och farfar, mormor och morfar, mamma och pappa; de var alla centerpartister. Mina farföräldrar var inte aktiva utan lämnade mjölk och blev på så sätt automatiskt anslutna till Bondeförbundet. Mormor var centerkvinna, morfar så pass högt på listan att han fick äran att kröna lucior. Min pappa var ledarskribent i en centerpartistisk lokaltidning och mamma ordförande i traktens ungdomsförbund men valde sedan att lämna partiet. Jag och mina syskon hann dock innan dess stoltsera med folkdräkt på åtminstone en centerstämma och när vi lekte skola var det överblivna valsedlar som var skrivböcker.
Jag skulle vilja dra en generaliserande parallell till hur det är att vara invandrare. Den första generationen som identifierar sig ofta med sitt forna hemland och behåller sin nationsidentitet. Den andra generationen har en fot sina föräldrars hemland, den andra i landet de själva föddes och växte upp i. Den tredje generationen är, ursäkta uttrycket, helt ”försvenskad”. De vet om var deras rötter finns, kanske till och med är lite nyfikna på sitt ursprung, men äter lussekatter som vilken svenne som helst.
Som tredje generationens centerpartist känner jag också mycket väl till vilka politiska rötter jag har, men är inte intresserad av att utforska dem. Jag har valt att tala ett annat språk och jag köper inte den politik som mina äldre släktingar gjorde. Och på samma sätt som det sällan talas om fjärde generationens invandrare finns inte fjärde generationens centerpartister.
Annie, jag vet som sagt inte om du fick bli det lokala centerpartiets lucia någon gång, men de fyra procent som de senaste opinionsmätningarna visar räcker inte till något luciatåg.
Önskar dig ändå god jul och gott nytt år.
Nana Håkansson, frilansskribent
nana@nanahakansson.se
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
