En del av en feministisk biståndspolitik måste vara att på olika sätt få tjejer att känna att de har rätt att bestämma över sina egna liv, skriver Otto Widmark, programhandläggare Syrien och Västsahara samt Namibia på Olof Palmes internationella center.
Det civilsamhällesinriktade biståndet visar att man genom dialog och utbildning kan stärka kvinnors självständighet och försörjningsmöjligheter.
Organisationen Hope For All arbetar i Turkiet med att utbilda kvinnliga syriska flyktingar i bland annat kläddesign och sömnad, engelska och datorkunskap.
Tillsammans med ABF stödjer Palmecentret Hope For All, dels genom att bistå med material och lokalkostnader men också genom att främja organisationens utveckling.
När jag pratar med organisationens ordförande Razan Atassi berättar hon om situationen för unga flickor och kvinnor i stadsdelen Esenyurt i Istanbul.
Här bosätter sig syrier från fattigare samhällsskikt, ofta från landsbygden. Representationen av medelklassen från storstäderna i Syrien är låg. Inte sällan följer med detta mer konservativa värderingar.
Många av de syriska flickorna och kvinnorna som hamnat i Esenyurt har lämnat skolan i för tidig ålder och saknar yrkeserfarenhet och förblir därmed bundna till hemmet. Generellt gifter de sig också tidigt, till och med vid 14, 15 års ålder.
På frivillig basis håller de utbildningar för sina landsmän som också är på flykt och lyckas genom dialog och närvaro göra en betydande praktisk skillnad.
När Hope for All, tillsammans med ABF, bestämde sig för var de skulle förlägga sin verksamhet, var det självklart för Razan att arbeta i Esenyurt på grund av de stora behoven där.
Genom att ha en regelbunden och aktiv närvaro i stadsdelen har de kunnat bygga en relation till de syriska flyktingar som bor där. De pratar med unga flickor och kvinnor, liksom med deras familjer, för att förmå döttrarna att anmäla sig och delta i kurserna.
Det är inte bara föräldrarna som ska övertalas. Det dåliga självförtroendet hos flickorna gör också att man måste prata med dem, sakta men säkert få dem att känna att de har rätt att bestämma över sina egna liv.
Razan berättar att de pratar om kvinnors rättigheter, om farorna med att gifta sig för tidigt och om familjepolitik med flickorna. När tjejerna börjar på kurserna vågar de ibland inte ens visa sitt ansikte för en kamera eller stå för de produkter de tillverkat under kursen.
Men ganska snart ställer de upp på bilder och är till och med ivriga att träffa andra organisationer och företag och presentera sig. De flesta hittar försörjning när de gått kurserna.
Särskilt stolt är Razan när hon berättar hur en 18-årig tjej, Yafna, med en skadad hand utvecklats genom kurserna. På grund av en djup depression vägrade hon träffa sjukgymnast, och medicinerades utan att det hjälpte. Yafnas mor ville till och med amputera hennes hand. Genom kursen i konsthantverk fick hon dock en chans att röra och träna sin skadade hand, vilket visade sig hjälpa.
Samtidigt förde Razan många samtal med föräldrarna som, i syfte att skydda dottern från ytterligare motgångar, förbjöd henne att gå i skolan. Samtalen lyckades och Yafna har nu klarat första skolterminen, med bra betyg dessutom!
De engagerade ungdomarna i Hope For All visar på betydelsen av engagerad och praktisk solidaritet. På frivillig basis håller de utbildningar för sina landsmän som också är på flykt och lyckas genom dialog och närvaro göra en betydande praktisk skillnad. De förändrar människors uppfattningar och stärker de mest behövande kvinnorna. I mars har de årsmöte och har av ABF lärt sig klassisk folkrörelsedemokrati.
Passionen och entusiasmen går inte att ta miste på när man träffar dem – de är stolta över sitt arbete. En del av en feministisk biståndspolitik måste vara att stödja den här typen av verksamhet.
Otto Widmark är programhandläggare Syrien och Västsahara samt Namibia på Olof Palmes internationella center.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
