När blir en starkare välfärd verklighet?

Varken regeringen eller Socialdemokraterna lägger en budget som satsar på välfärden i reala termer.

Inflationen har slagit hårt mot välfärden, liksom mot hushåll och företag. Skolmaten, elen, transporterna, materialen och underhållet har fördyrats. Räntehöjningarna har fått kostnaden för nya investeringar och lån för tidigare investeringar att skjuta i höjden. Det får konsekvenser för kommunernas möjligheter att finansiera driften när mer av utrymmet går åt till att betala högre räntor.

I nominella termer beräknas kommunernas räntekostnader öka från 9,8 miljarder 2022 till 26,8 miljarder 2027 – en ökning med 175 procent på fem år. På intäktssidan har ökad arbetslöshet påverkat kommunernas ekonomi negativt, eftersom den största inkomstkällan är just inkomstbeskattning.

Att inflationen nu gått ned betyder inte att saker och ting blir billigare, utan det blir bara inte dyrare i fullt lika snabb takt

När regeringen la sin tredje budget som innebar stora besparingar på välfärden hade Socialdemokraterna ett guldläge att stärka sin position som landets välfärdsparti. Sjukvården är – trots en medial bevakning hårt dominerad av kriminalitet, privatekonomi och krig – väljarnas viktigaste fråga. TCO publicerade nyligen en undersökning som visade att 4 av 5 svenskar prioriterar välfärd före skattesänkningar. Oaktat vartåt väljarvindarna blåser borde det vara självklart för Socialdemokraterna – som lagt grunden för den generella välfärd som gjort oss till ett av världens mest jämlika och ekonomiskt framgångsrika länder – att också stå upp för att resurserna ska spegla uppdraget.

Det som väljarkåren istället har att välja på är drakoniska besparingar (regeringen), eller något mindre besparingar (Socialdemokraterna). Regeringen föreslog 2 miljarder mer i generella statsbidrag till kommuner och regioner, medan Socialdemokraterna föreslog 6 miljarder mer i generella statsbidrag. Bara regionerna, som sköter landets sjukvård, beräknas i år redovisa ett sammanlagt underskott på 20 miljarder kronor. Ekvationen går helt enkelt inte ihop.

Socialdemokraterna har föreslagit att indexera statsbidragen till kommunsektorn, för att tillfälliga kostnadsökningar inte ska leda till reala besparingar på det sätt som har blivit smärtsamt tydligt under höginflationsåren. Det är ett viktigt förslag som skulle också öka planerbarheten för kommuner och regioner. En av många fördelar med detta är det skulle kunna minska andelen tidsbegränsat anställda och att debatten om välfärdens finansiering skulle bli mer hederlig. Men det är viktigt att inte tappa bort nivåhöjningen.

Att inflationen nu gått ned betyder inte att saker och ting blir billigare, utan det blir bara inte dyrare i fullt lika snabb takt som förut. Prisbilden är högre nu än när förslaget om indexering lanserades. Den så kallade Baumol-effekten, också känt som ”tjänstedilemmat”, det vill säga att lönekostnader inom tjänstesektorn stiger snabbare än produktiviteten, leder också till att välfärden – allt annat lika – blir dyrare med tiden. (Alternativet vore att säga att undersköterskor och läkare inte ska ha samma löneutveckling som resten av arbetsmarknaden, eller att lönepåslag är detsamma som nedskärningar i personalstyrkan.)

Förutom otillräckliga statsbidrag finns det många frågor kopplat till välfärdens styrning, exempelvis privatiseringar och överkompensation av privata aktörer, och statens minskade andel av finansieringen av kommunala investeringar, som bidragit till kommunsektorns ekonomiska skruvstäd. Men det går inte att komma ifrån att de generella statsbidragen måste höjas för att komma ikapp det högre kostnadsläget.

Nog måste medborgarna i ett av världens rikaste länder kunna få chansen att rösta på ett parti som faktiskt satsar på välfärden, inte bara relativt andra partier, utan relativt dagens nivå.