Beslutet i FN:s säkerhetsråd om grönt ljus för ingripande i Libyen innebar en lättnad. Men det kom så sent att alla redan börjat ställa in sig på tyranniets seger. Arabförbundets stöd till en flygförbudszon blev avgörande för USA:s oväntade helomvändning.
Gaddafis angrepp mot landets medborgare, hans olycksbådande utfall mot oppositionen som kackerlackor och omvärldens beundran för de arabiska demokratirörelsernas ihärdiga mod gjorde att alla invändningar mot bombningar kändes politiskt och mänskligt omoraliska. Uppdraget är nu tydligt: civilbefolkningen ska skyddas och demokratirörelsen ges rörelseutrymme. Men att störta tyrannen är libyernas egen sak.
Beslutet kan också bli en historisk vändpunkt i globalpolitiskt perspektiv. Kina och Ryssland avstod att lägga veto i säkerhetsrådet. Förlamningen efter kriget i Irak och de amerikanska lögnerna verkar ha släppt. Återigen finns stöd för tanken på internationella ingripanden när tyranner hotar människors liv.
Det här sker också samtidigt som USA, långsamt och motvilligt, börjat acceptera den Internationella brottsmålsdomstolens arbete.
I en värld där nyheter och bilder strömmar fritt kommer det folkliga trycket att ingripa för att skydda människors rätt till liv alltid återvända. Själva vetskapen gör passivitet ohållbart. Mänskliga rättigheter blir viktigare än nationell suveränitet. Därför är al-Jazeeras journalistik en större symbol än Twitter för de arabiska revolutionsrörelserna. Utan tevekanalens bilder skulle ingen i Mellanöstern ropa på ingripanden, Arabförbundet aldrig slutit upp och FN:s säkerhetsråd knappast sagt ja.
Men invändningarna mot bombningar har varit många – och relevanta. Både Guardians Timothy Garton Ash och New York Times Maureen Dowd har skarpt argumenterat emot, och USA:s försvarsminister Robert Gates verkar ha bromsat. Problemet med militära ingripanden är att huruvida de är rätt eller fel ofta avgörs först med utgången. Men i fallet Libyen blev det nödvändigt att välja våld för att skydda människor och göra friheten möjlig.
Nu hörs också önskemål att Sverige ska skicka Jas-flygplan till Libyens kust. Den nya yrkesarmén vill dit och testa sina kunskaper. Att kriga är inte längre deras medborgerliga plikt som under värnpliktsarméns avslutade epok – men deras jobb.
Sverige ska naturligtvis bidra. Men med det Sverige är bäst på: humanitärt stöd. Bästa insatsen flygförsvaret kan göra är att låta alla plan stå stilla i två månader. Sedan donera varje inbesparad bränslekrona till libysk sjukvård. Ett sådant exempel på internationell solidaritet skulle bli berömt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
