När ett land går sönder

ledare Det brittiska samhället är kluvet och deras politiska system har gått sönder. Politikerna verkar inte förmögna att leverera Brexit.

Det fanns en tid när vi sneglade med beundran på det brittiska parlamentet och att alla dess politiker som drillats i retorikens sköna konst, som framför sitt budskap på ett språk vi förstår och själva vill tala, även om budskapet inte alltid motsvaras av en lika imponerande substans.

Men det finns också mycket annat vi hämtat från Storbritannien. Den industriella revolutionen inleddes i England. Adam Smith föddes i Edinburgh. Karl Marx arbetade i British Museums läsesal. Bloomsburygruppens John Maynard Keynes ekonomiska tänkande dominerade politikernas agenda under några gyllene decennier på 1900-talet. Det var Beveridge som drog upp riktlinjerna för ”the public sector” mitt under brinnande krig. Margaret Thatcher inspirerade högern på 80-talet. Tony Blair gav socialdemokratin självförtroende under några år på 90-talet. Ja, listan kan göras lång.

Och nu – Brexit. En komplicerad historia som kört fast just i det brittiska underhuset. Slutdatumet för exit ur EU är satt till den 29 mars, alltså om ynka 14 dagar. Men det brittiska underhuset har med bred majoritet röstat nej till det avtal som ligger på bordet. Två gånger. Samt röstat nej till att lämna EU utan avtal. Något nytt avtal är inte möjligt. Besluten är i grunden oförenliga och ger uttryck för ett slags politisk abdikation från de brittiska parlamentarikerna.

Till sist kom ett ja från underhuset efter alla dessa nej. Storbritannien ska ansöka om att skjuta upp Brexit. Det vill säga om EU går med på det. Betänketiden kan bli kortare eller längre. Kanske blir Storbritannien kvar över valet till Europaparlamentet och – vad händer då? En del hoppas på och agerar för att Brexit aldrig blir ska bli av. Theresa Mays sista kort är därför att under detta ”hot” tvinga fram ett ja till sitt avtal, och då få över tillräckligt många av sina egna brexitörer och kanske en och annan överlöpare från Labour.

Sverige EU-ambassadör Lars Danielsson trodde ändå, på ett SNS-seminarium i veckan, att Storbritannien kommer att lämna även om det kan ta lite tid. Han liknande processen vid ett maratonlopp. Man kan tillägga att ett maratonlopp är långt och ansträngande.

Den brittiska skepsisen mot EU har långa och djupa rötter. Mot EUs ”överkonstitutionella” system står ett land som saknar en skriven författning, men som har en stark självuppfattning, en del skulle säga självöverskattning. Landets långa historia av nationellt oberoende och parlamentets starka traditioner spelar säkert en roll i denna mytologi. På kongressen 1962 deklarerade exempelvis Labourledaren Hugh Gaitskell att ett medlemskap i EEC var samma sak som att stryka ett streck över 1000 år av historia.

Allt sedan Thatchers dagar har Storbritannien varit en ovillig och besvärlig EU-medlem.

Men till slut var det toryledaren Edward Heath som ett decennium senare tog in landet i EEC. Men allt sedan Thatchers dagar har Storbritannien varit en ovillig och besvärlig EU-medlem. Europa har varit ett spöke som hållit många Toryledare vakna om nätterna. Och det har bara blivit värre. Efter UKIPs frammarsch blev till slut en folkomröstning Torys försök att lösa ut spänningarna i det konservativa partiet. David Cameron var helt övertygad om att han skulle vinna folkomröstningen. Det var bara det att folket valde Brexit.

Den nuvarande låsningen kokar ner till det politiska systemets tillkortakommande. I underhuset är det ofta hårda debatter, det är närmare till kritik och konfrontation än till kompromiss eller pragmatism. Det egna partiets intressen och den egna parlamentsplatsen kommer i första rummet. Både de hårda brexitörerna som EU-anhängarna sätter käppar i hjulet av olika och motstridiga skäl. Oppositionspartiet Labour har agerat för att stärka sin egen position inför kommande val och stängt dörren för överenskommelser mellan regering och opposition. Jeremy Corbyn begränsas här uppenbarligen av sin egen sekteristiska historia.

Men det låsta politiska läget hänger i grunden samman med ett under lång tid ackumulerat missnöje med samhällsutvecklingen och den politiska eliten. Det har närts ytterligare av finanskraschen och åtstramningspolitiken som följde i dess spår. Till detta kommer ett slags trötthet på den etablerade politikens dragning åt taktik och triangulering. Inte lär det bli bättre av att politikerna inte verkar förmögna att leverera Brexit. Det brittiska samhället är kluvet och det politiska systemet har gått sönder.

Storbritannien befinner sig i en transformation med kanske rent av revolutionerande dimensioner. Jag lyssnar på den alltid intressanta podden Talking Politics, producerad i samarbete med London Review of Books, som ställer frågan hur vi kommer att betrakta Brexit-epoken om några år. Vad kommer att stå i historieböckerna om dessa dramatiska och turbulenta veckor, dagar och timmar?

Det beror förstås på vad som händer sedan. Om Storbritannien kan hålla ihop som en multinationell stat, eller om landet faller sönder i sina delar, om Skottland och Wales går sin egen väg och om Nordirland inlemmas i Irland. Om Great Britain blir Little Britain.

Och inte minst lär historiens dom avgöras av hur EU sedan hanterar sina egna utmaningar. Under Brexitprocessen har EU agerat enat. Men sedan måste EU ta tag i sina egna problem. I grunden är det samma ekonomiska, sociala och demokratiska utmaningar som låg bakom att britterna efter 44 års medlemskap röstade för att gå sin egen väg.