Fler än hundra kvinnor i Sverige misshandlas varje dag av någon de älskar eller har älskat. Veronica Palm berättar i sin krönika en sorglig historia om män som slår kvinnor.
Först var han en helt vanlig schyst kille. Snygg, alla tyckte det, snygg och trevlig. Och omtänksam. Han hörde av sig oftare än några andra killar. Sms:ade dig så fort du var ute, berättade att han saknade dig. Ville att du skulle vara med honom. Du var smickrad.
En kväll när ni hade flyttat ihop var du ute för att fira en barndomsvän. Han saknade dig så mycket att han ringde och grät. Du åkte hem, så klart. När du kom hem ville han i detalj veta vad du gjort hela kvällen och kunde inte begripa hur du kunde vara så hjärtlös att lämna honom ensam. Han undrade om du egentligen älskade honom?
Du bedyrade, men han hävdade att du aldrig kunde älska honom så mycket som han älskade dig, i så fall hade du aldrig gått ut och lämnat honom ensam med kärleken. Du smekte, tröstade, kysste. Ni hade sex. Hårdare än vanligt, och hårdare än du egentligen ville, men han verkade njuta och du ville ju bara att han skulle förstå att du älskade honom. Efteråt somnade han direkt, som om allt var bra.
Så en dag kommer första slaget. Du är helt oförberedd.
Du märker hur du fogar dig. Du träffar dina vänner mer sällan, du avstår ibland familjegrejer och du går inga omvägar hem efter jobbet. Men du tänker att det är väl så det är att bli par. Man blir tråkig och vill bara vara med varandra. Han är ju så fin.
Visst hade han sina nycker. Allt skulle vara i en ordning som du inte riktigt förstod eftersom det var lite flytande, men du gillade att han brydde sig om ert hem och liv. En jämställd man helt enkelt. Nog märkte du att han var svartsjuk, men det var ju lite charmigt också.
Så en dag kommer första slaget. Du är helt oförberedd. Du är trött och har inte orkat fixa romantisk middag som du skulle tills han kommer hem efter sin innebandy. Du står i köket och plockar fram lite mackor och te istället. Du är inte sugen, men nåt måste man ju äta när det växer en liten människa inne i ens livmoder.
När du hör honom i hallen märker du direkt att han är sur. Han kommer in i köket och säger att du se ser ännu plufsigare ut i mysbyxor. Du struntar i det och frågar hur träningen gick. Han svarar inte utan tittar på bordet du dukat. Sen går det väldigt snabbt. Han säger nåt om att vi ju skulle ha det fint i kväll, men du bara skiter i det och i honom. Och innan du hinner förstå så har han örfilat dig så att du vinglar till och faller över bordet där tekannan välts omkull.
Först blir det tyst. Sen hör du hans snyftande. »Förlåt, förlåt, förlåt. Det var inte meningen. Jag vet inte vad som hände. Förlåt. Jag är helt slut, trött och utarbetad. Förlåt. Du måste förstå att graviditeten påverkar mig också, vad ska hända med oss nu när det kommer en bebis, kommer du orka älska mig också. Förlåt, förlåt, förlåt. Det ska aldrig hända igen. Jag älskar ju dig.«
Du är chockad. Har inte så ont. Förstår inte riktigt vad som skett. Du ser mannen du älskar ligga på golvet och gråta som ett barn. Snörvla, gråta och bedyra sin kärlek. Du tröstar. Du förlåter. Du litar på att det aldrig ska hända igen.
Fem år senare när du ska ta dina två barn till förskolan en morgon så hoppar ni på bussen istället. Du har knölat ner så mycket du kan i pojkarnas små ryggsäckar och i din handväska. Slagen och sparkarna igår kväll när du somnat på en madrass i pojkarnas rum var droppen. Båda barnen vaknade och grät. Han verkade inte märka det, bara fortsatte sparka tills han själv föll ihop gråtande på golvet. Fyraåringen tog sin lillebror och låste in sig på toaletten. Du torkade av blod, kände så inget var brutet och tog pojkarna till dubbelsängen. Du sov inte den natten. Du bestämde dig.
Du hade blivit en sån som levde med en tyrann. En oberäknelig man som, vad du än gör, hittar ett skäl att straffa dig. Du måste svälja skammen och erkänna att du blivit en sån. Du måste ta dig härifrån. Du måste ta barnen härifrån. Du måste fly.
Du är ingen konstig kvinna. Hon som blir utsatt för våld i nära relationer är inte det. Hon kan vara du och jag och den du möter på gatan. Han är ingen konstig man. En kvinnomisshandlare kan vara vem som helst du möter på bussen, jobbet eller på en parmiddag.
Självklart är det så, eftersom fler än hundra kvinnor i Sverige varje dag misshandlas av någon de älskar eller har älskat och varje år misshandlas 16 av dessa kvinnor till döds. Det är inte henne det är fel på. Hon är ingen »typ« av människa. Men hon är en människa, en medmänniska som behöver samhällets skydd och stöd.
Veronica Palm, S-debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
