Alla blickar är riktade på börskurser och växande krispaket. Under tiden händer annat i skuggan. Förra veckan röstade Europaparlamentet ja till de förändringar i utstationeringsdirektivet facken önskat. Kanske finns det samband mellan finanskollapsen och vilken knapp politikerna valde i Strasbourg.
Efter att EG-domstolen gått mot Byggnads i Vaxholm och det tyska facket i Ruffertfallet, med en tolkning av direktivet där fri rörlighet gått före principen om likabehandling, antydde kommissionen att det inte alls var så de tänkt.
Hur gör man så direktivet inte kan tolkas annorlunda än lagstiftarna tänkt sig? Det är lagstiftarna, politikerna, som ska ha sista ordet. Inte domarna. I Europaparlamentet fick socialdemokraten Jan Andersson uppdrag att ta fram förslag.
Omröstningen blev intressant. Förslaget som antogs innebär inte bara att direktivet ska skrivas om ungefär som facket hela tiden krävt. Parlamanetet föreslår dessutom ett slags socialt protokoll, som ska läggas till eller infogas i själva grundfördraget, där det ska klargöras att fri rörlighet inte går före fackliga rättigheter. Rätt bra alltså.
Det finns mer att notera med rött bläck. Majoriteten i det borgerligt dominerade parlamentet var förkrossande: 474 ja och bara 106 nej (plus 93 nerlagda). Den politiska vänstern lyckades bygga en förkrossande allians i en symbolladdad maktfråga. När hände det senast?
Och hur röstade borgerliga politiker från Sverige? Moderaten Charlotte Cederschiöld rapporteras ha gnott ivrigt i korridorerna för att tömma betänkandet på mening, men lade sedan ner rösten. Andra röstade mot. Några för. Den svenska enade borgerligheten låg utslagen i spillror, trots att frågan även är brännande svensk arbetsmarknadspolitik. Följdfrågan är enkel: Var fanns alla politiska reportrar som varje dag hungrar efter sprickor i alliansfasaden? Inte en rad i Sverige.
Svenskt näringslivs hemsida ropade lomhört om "social protektionism". Och beklagade darrande "att utländska företag inte ska få konkurrera med lägre löner". Är deras svenska medlemsföretagare tillfrågade?
Europaparlamentets förslag har ingen formell betydelse. Men rösten var så stark att kommissionen inte kan ducka. Nu måste lagförslag fram. Nästa år ska parlamentet godkänna en ny kommission. Förra gången fälldes en kommissionär på aborträtten. Den här gången kan striden bli utstationeringsdirektivet. Utan ett nytt sådant, ingen ny kommission.
Debatten efter Vaxholm är en växande berättelse om politisk kamp. Mellan fack och företag. Mellan höger och vänster. På europapolitikens alla nivåer. Förr kallades det klasskamp. Är det nåt annat nu?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
