Håkans hörna Håkan A Bengtsson skriver om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången handlar det om beredskap, och beslut som kunde varit mer genomtänkta.
Hesa Fredrik-tutorna testades måndagen den 7 mars. Något som sker med planerad regelbundenhet. Saken hade säkert passerat tämligen obemärkt om det inte hade varit för kriget i Ukraina. Media rapporterade emellertid att det inte hördes något från uppemot en fjärdedel av tutorna i Sveriges andra stad Göteborg. Ja, nog känns det en smula symboliskt och kanske också lite typiskt. Hur är det ställt med vår beredskap? För att nu anknyta till Per Albin Hanssons berömda beredskapstal på Skansen 1939 några dagar innan Hitler gick in i Polen. Vår beredskap var god, förklarade Per Albin då. Det var förstås en sanning med en viss modifikation.
Såväl det militära som det civila försvaret har bantats och monterats ned de senaste decennierna. Efter 1989 rådde någon slags eufori. De kommunistiska diktaturerna hade fallit och det kalla kriget var över. Kärnvapenhotet hade svävat över oss, men aldrig satts i verket. Den existentiella oron var nu borta, det var en fantastisk befrielse och mental frigörelse. Hotet från Sovjetunionen tycktes förpassat till historiens soptipp.
Sverige hade ett civilt försvar i världsklass
I dag är frågan om Sovjetunionen bara dog en skendöd, för att låna ord från titeln på Kristian Gerners senaste bok (”Sovjetunionens skendöd. En historia om det moderna Ryssland” som nyligen kom ut på Historiska Media). Gamla imperieambitioner har väckts till liv igen. Vägen till kriget i Ukraina har varit långt och kan bockas av i form av ett antal krig och aggressioner, krigen i Tjetjenien och Georgien, annekteringen av Krim, det långvariga kriget i östra Ukraina, stödet till diktaturen i Belarus och den ryskledda insatsen i Kazakstan helt nyligen. Successivt har insikten om att vi lever i en mer osäker omvärld fått fotfäste i vårt medvetande. Ett centralt skäl till detta är förstås Putins uttalade agenda att återta förlorat territorium och införliva nu självständiga nationer som var en del av gamla Ryssland och Sovjet i sin intressesfär. Samtidigt har auktoritära ledare med en nationalistisk agenda styrt några av världens stora länder de senaste åren, inte bara Ryssland, utan också USA under Trump, Turkiet, Indien och Brasilien. För att inte tala om Kinas växande och allt mer problematiska maktambitioner. Vi befinner oss nu i en mer konfliktfylld och problematisk värld.
Sveriges försvarsförmåga har av det skälet åter kommit upp på dagordningen på bred front. Och även bristerna i vår krisberedskap har uppmärksammats. Under pandemin visade det sig att Sverige inte hade några lager med skyddsutrustning. Till skillnad från vårt grannland Finland. Efter kriget i Ukraina talar vi om skyddsrum och Hesa Fredrik. Klarar Sverige av att säkra matförsörjningen i en internationell kris och om vi blir utsatta för isolering? Senare års svåra skogsbränder är ett förebud om framtidens klimatutmaningar. De senaste två veckorna har många bunkrat all från frystorkad mat till stormkök. Hyllorna gapar på sina håll tomma. Under pandemin bunkrades det toalettpapper. Men vi kan i det här avseendet inte bara förlita oss på vår individuella konsumtion av säkerhet i form av privata förråd.
För några decennier sedan hade Sverige ett civilt försvar i världsklass och stora beredskapslager och dessutom ett värnpliktsförsvar. Krisberedskapen hänger samman med såväl civilförsvaret som det militära försvaret. Men försvaret har bantats. Civilförsvarskapaciteten monterats ned. Den allmänna värnplikten avskaffats.
För detta bär såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar, partier och politiker, ett betydande och delat ansvar. Beredskapsorganisationen avvecklades successivt. Men en milstolpe var när den socialdemokratiska regeringen 2002 i stället inrättade Krisberedskapsmyndigheten som sedermera blev Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Samtidigt lade s-regeringen också ned många militära förband runt om i landet. En förklaring var förstås att säkerhetsläget då såg ljusare ut än i dag. Men det fanns också statsfinansiella skäl (statens ekonomi skulle saneras) till att politikerna valde att spara på försvaret. Men med den borgerliga alliansregering som tillträdde 2006 tillkom kanske också ett ideologiskt element. Att sänka skatter var nu ett självändamål. Jobbskatteavdrag var de nya Moderaternas melodi. Ingen ”skattekrona var helig” för Fredrik Reinfeldt, ja han uttryckte sig faktiskt så. Han sa till och med att försvaret borde betraktas som ett ”särintresse”. 2009 fattade Sveriges riksdag så beslut om att avskaffa den allmänna värnplikten.
Hur kunde det komma sig att Socialdemokraterna, som ändå haft värnpliktsförsvaret i sina ideologiska gener, accepterade denna ”manöver”? En yrkesarmé ligger ju långt från vad arbetarrörelsen historiskt har stått för, om någon numera är bekant med arbetarrörelsens historiska syn på försvar och säkerhet. Noga besett var kritiken från den dåvarande oppositionen matt för att inte säga obefintlig. Märkligt är också att ett så pass viktigt principiellt vägval inte föregicks av någon debatt att tala om. Kanske levde vi alla i någon form av illusionernas eufori? Försvaret skulle nu i stället göra sig berett för olika internationella fredsbevarande operationer.
Och vad låg bakom att det historiskt sett mest försvarsvänliga svenska partiet Moderaterna gick så här långt? Konservativa hade ju tidigare inte haft något emot statliga utgifter om de gått till vissa statens kärnuppgifter, som försvar, polis och rättsväsende. Men alliansregeringen leddes av de nya Moderaterna som kanske var mer liberala än konservativa, särskilt Anders Borg hade ju i sin ungdom varit extremt nyliberal. Att banta staten var ett självändamål. Även nattväktarstaten i form av civilt och militärt försvar skulle ned till ett minimum. Under den här processen förklarade Fredrik Reinfeldt att ”det finns inget militärt hot just nu”. Det problematiska var förstås kortsiktigheten. När det kommer till långsiktiga säkerhetspolitiska strategier är ”just nu” en synnerligen problematisk horisont.
Försvaret behöver förstås genomsyras av samma ekonomiska granskningar och styrning som andra skattefinansierade verksamheter. Vi kan inte skriva ut några ekonomiska in blanco-checkar till försvaret. Och efterkrigstidensvärnpliktsförsvar och beredskapssystem behövde reformeras och förändras, helt enkelt anpassas till en ny tid. Men problemet var att barnet kastades ut med badvattnet.
Sedan några år är pliktlagstiftningen aktiverad igen. Fler kallas nu in till värnplikt. Och efter Ukrainakriget tävlar nästan alla partier om att utlova mer pengar till försvarsmakten. Det rör sig alltså om samma partier som nyss drev igenom stora besparingar och strukturella förändringar av försvarsorganisationen. Veckans besked om att två procent av BNP ska gå till försvaret framgent är dessvärre nödvändigt med tanke på hur världen ser ut efter Rysslands aggression mot Ukraina. Att satsningarna ska finansieras med en särskild ”beredskapsskatt” är i sammanhanget särskilt välkommet. Men det tar tid att bygga upp en försvarsförmåga, som kan avskräcka från anfall mot vårt land.
Uppgiften är att återuppbygga institutioner, samla in kunskap och rekrytera personal. Vi talar om en delvis helt ny infrastruktur. Det går snabbt att montera ned en statlig verksamhet. Men det tar lång tid att bygga upp den igen. Det imponerar inte på mig när politiska partier tävlar om tidsplanen, misstanken är förstås att syftet är att vinna väljarstöd inför höstens val. I allmänhet lämpar sig försvarspolitiken illa för partipolitisk egoism. Särskilt som samma partier nyss fattade beslut om att demontera delar av det militära och civila försvaret. Ja, den politiska vinden vänder snabbt. Glömskan är ibland politikernas bästa vän.
Arena Idé presenterade för några år sedan en rapport om medborgartjänst: ”Gör din plikt – kräv din rätt.” Det var ett modest förslag om att införa en kortare grundutbildning i kombination med en allmän mönstring. Syftet var att i ett första steg återuppbygga en del av det som försvann med den allmänna värnplikten. Vi nämnde också möjligheten att politikerna bör överväga att återinföra värnplikten.
Förslaget var egentligen bara en skiss och vi efterlyste en mer djupgående statlig utredning i frågan. Vi ville lyfta frågan, helt enkelt. Detta var 2015. Vi påminde om förslaget bara förra året med anknytning till pandemin, och andra kriser som har drabbat oss och kan drabba oss i framtiden. Vi menade också att i ett allt mer pluralistiskt och individualistiskt samhälle kan en medborgartjänst också medverka till att stärka det sociala kittet mellan individer, grupper och klasser. Och därmed öka tilliten i samhället.
Vi skickade kort sagt över bollen till regeringen. Men någon utredning blev det inte. En och annan medial kommentar var väl positiv. Men reaktionerna var övervägande negativa. Expressen dömde ut det hela som ”värnpliktsnostalgi” och framhöll att det skulle bli ”onödigt dyrt”. Några centerpartister menade att de ”som liberaler” aldrig kan ”acceptera att medborgare ses som någon som existerar för att uppfylla politikers egna mål”. Vidare framhöll de att tillväxten skulle minska om ungdomar i stället för att jobba och starta företag skulle ägna en kortare period åt något så futtigt om att lära sig hur vi gemensamt kan hantera kriser av olika slag.
På Dagens Nyheters ledarsida skrev Erik Helmerson att ”frivillighet är bättre än sosseplikt”, ordvalet ska förstås tolkas ringaktande och nedvärderande. Nämnde ledarskribent menade vidare att hela förslaget byggde på en ”institutionell misstro mot civilsamhället”. Han hade förstås missat att en i sammanhanget central civil organisation som faktiskt ägnar sig åt de här frågorna, nämligen Civilförsvarsförbundet, var positivt till förslaget. Jag vill också hävda att en offentlig medborgartjänst och ett civilt engagemang inte konkurrerar med utan understödjer varandra.
Tysklands kansler Olaf Scholz och utrikesminister Annalena Baerbock säger nu att vi ”lever i en ny värld”. Den nya tideräkningen dateras från den 24 februari 2022. Allt detta kräver analys och eftertanke, men också handlingskraft här och nu. Stora och avgörande vägval ligger framför oss. Det handlar förstås inte bara om att Hesa Fredrik ljuder i Göteborg nästa gång. Och då tänker jag inte på Fredrik Reinfeldt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
