Hur var det att opponera mot Irakkriget i Washington DC vintern 2003? John B. Judis ställer frågan i The New Republic och jag slungas tio år tillbaka i tiden.
Det var kallt när vi samlades på The National Mall och log åt det fyndiga plakatet ”Hur hamnade ’din’ olja under deras sand?”. Vi diskuterade den koloniala undertonen i den enkla frågan, Jesse Jackson talade och vi svor över Bush.
När jag tänker på mina tio år sedan demonstrationen i Washington, ett decennium i skarven mellan politik och journalistik, är ett viktigt intryck en långsam och otäck glidning. Den kännetecknas av allt mer oresonliga högerpartier, polarisering och blockpolitik, växande främlingsfientlighet och rasism, populistiska liberaler och velande progressiva. Var den vintern vattendelaren?
Att invasionen av Irak och kriget mot terrorismen har påverkat bilden av i synnerhet muslimer är väl dokumenterat. Och frågan är om det inte finns dolda strömmar från Bush då till Billström i dag– som i en pedagogisk övning kan illustreras med en kedja av andra högermän som börjar på B.
Bushs Republikanska parti har radikaliserats, bland annat i ett motbjudande Tea Party. I kongressen leds partiet av talmannen Boehner; en av de tyngsta republikanerna som offentligt medgav att han hoppades att svarta och latinamerikaner skulle hindras från att rösta genom införandet av hårdare röstlagar och nya ID-kort. Högermän i amerikansk media som Glenn Beck höll med, medan SvD:s ledarsida relativiserade.
En av stöttepelarna när Irak skulle invaderas var Berlusconi. Mr. Bunga-Bunga är välkänd för sina utfall mot mångkultur och stenhårda migrationspolitik – uppbackad av populisten Bossi som har föreslagit att migranter kan beskjutas med kanon.
I Storbritannien fastnade dessvärre Blair i en härva av transatlantiskt arv, WMD-teorier, gin och tonic och Gudstro – polaren Bushs krig stöddes. Men de oroväckande signalerna från de brittiska öarna handlar numer om UKIP:s framgångar med ett idépaket som blandar EU-hat med främlingsfientlighet.
43 procent av Tories väljare kan tänka sig att rösta på UKIP, som nyligen kom på andra plats i en by-election i Eastleigh. Partiet är redan etablerat i Europaparlamentet där UKIP-ledamoten Bloom en gång tvingades lämna plenum efter att ropat ”Ein Volk, ein Reich, ein Fuehrer” till den tyske socialdemokraten Schulz.
Bland ledande högerpolitiker på EU-nivå märks annars den förre talmannen Buzek, som har kritiserats för att förringa Förintelsen, och Buttigleone som hindrades från att bli kommissionär på grund av sin syn på homosexuellas och kvinnors rättigheter. Och den kommission som dikterar att 27 länder ska svälta sig ur en ekonomisk kris leds naturligtvis av högermannen Barroso. Det är en politik som har full uppbackning av Sveriges finansminister Borg.
Länken via Irakkriget till Sverige går främst via Bildt, som lobbade för kriget i storpolitikens korridorer och blev mångmiljonär på kuppen. På hemmaplan ville FP:s vice ordförande att Sveriges skulle delta med stridande trupp.
Han heter Björklund och är i dag ledare för det ”liberala” parti som har föreslagit burkaförbud i skolan, språktest för medborgarskap, direkt utvisning av invandrare som begår brott och kortare föräldraförsäkring för barn som fötts utomlands.
Att dessa förslag, liksom Reva, hamnar i ett rasistiskt gränsland kan säkert justitieminister Bästa Beatrice förstå. Hon var ju trots allt utbytesstudent hos en svart familj i USA på 1970-talet.
Det var den likaledes aktuelle Billström som satt med just Bildt på den amerikanska ambassaden i Bagdad och snackade om hur antalet irakier i Sverige skulle begränsas. Bland argumenten märktes hedersrelaterade mord, ”opinionen” i Sverige, samt att irakierna är ”blottställda, lågutbildade, utan yrkes- eller språkkunskaper”.
Jag tänker på tio år med B-politiker, får en önskan om att se mitt land med andra ögon och börjar mejlväxla med några amerikanska professorer. Vad betyder den retorik som Bästa Beatrice och Billström använder? Svaret kommer snabbt och är obönhörligt: I USA skulle Billström förlora jobbet.
Det finns självfallet ingen rak linje från Bush till Billström. Men frågorna måste ställas: Vad har egentligen hänt under de här tio åren? Vad säger svenska liberaler om att sitta i en regering med Billström när DN påpekar att han använder rasistiska formuleringar? Varför framstår socialdemokrater som lätt tvekande så fort frågor om Reva och människovärde blir skarpa?
Senare under våren 2003 flyttade jag hem till Sverige. Jag har alltjämt blå ögon men håret har blivit gråbrunt. Igår kväll såg jag såväl Olsson som Ibrahimovic, Safari och Kacaniklic kämpa i den svenska landslagströjan. Tobias Billström är inte min migrationsminister och frågan till statsministern är enkel.
Varför är han din?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
