När Kina tagit över skolor är det för sent

ledare Oron för Kinas expanderade makt genom investeringar i vårt näringsliv är befogad. Men hotet gäller inte bara 5G-nätet utan något så fundamentalt som våra grundskolor.

Oron för riskerna med kinesiska investeringar i svensk infrastruktur och teknologi ökar snabbt. “Vi vet att vissa främmande stater använder strategiska uppköp av skyddsvärda bolag som en strategi för att vinna säkerhetspolitiska fördelar”, sade inrikesminister Mikael Damberg när regeringen tidigare i höst lade en proposition om ändringar i Säkerhetsskyddslagen. Syftet är att förhindra utländska uppköp av säkerhetskänslig verksamhet.

Vänta bara tills Kina börjar investera i svenska grundskolor. Då kommer det inte att handla om insyn i svensk teknologi utan om påverkan på undervisning samt kartläggning av skolbarn och svenska familjer.

Flera skäl talar tyvärr för en sådan utveckling. Därför måste frågan snabbt upp på den politiska agendan.

För det första. Verksamhet som en gång överlåtits till ett företag kan säljas vidare. Den som en gång sålt eller överlåtit har avsagt sig inflytandet. Det är värt att minnas varje gång en politiker bedyrar att det kommunala bostadsbolaget eller värmeverket säljs till en seriös köpare. Friskolor som en gång startades av entreprenörer eller lärare med en pedagogisk idé ägs idag av internationellt riskkapital.

För det andra. Det är lönsamt, hur gärna marknadsskolans försvarare försöker påstå annat. Carl Bildt skrev för bara två år sedan att friskolor ”drivs av individer besjälade av viljan att göra en än bättre skola för både elever och lärare”. Det är knappast därför ett internationellt konsortium nu vill köpa ut Internationella Engelska Skolan (IES) från börsen. En skolkoncern som närmar sig Malmö Stads skolor i storlek. Svensk skola är lönsam för ägarna. Av 500 barn som går in i klassrummen på morgonen är 40 rörelsemarginal i resultaträkningen. Det är därför Kuwaitiska staten (!) finns på listan med IES största ägare. Även Kina behöver hitta lönsamma objekt för sina investeringar.

I ett scenario i betänkandet beskrivs hur skolan i framtiden samlar in data från elevernas mobiltelefoner och andra burna sensorer.

För det tredje. Kina är pionjärer på att använda teknisk övervakning och burna sensorer för att kartlägga elevernas dagar i och utanför skolan. När svensk och internationell media rapporterar beskrivs det med rätta som totalitär övervakning. Vår egen tilltro till digitalisering och teknik är dock stark. Exakt den sorts sensorer som Kina använder beskrivs i ett delbetänkande från den statliga Digitaliseringskommissionen (SoU 2016:85) som ett pedagogiskt hjälpmedel.

I ett scenario i betänkandet beskrivs hur skolan i framtiden samlar in data från elevernas mobiltelefoner och andra burna sensorer. Vad eleven gjort, när det gjordes och tillsammans med vem sammanställs automatiskt och används för att skolans system ska lära sig “vilka individuella förutsättningar som gäller för respektive elev”. Det är ett drömscenario för en totalitär stat.

Klart Kina ser en möjlighet här. Lönsam skattefinansierad skola i ett land med stark tilltro till teknik och därtill utan insyn. But in Sweden we have ägar- och ledningsprövning, invänder nu någon. Jo, fråga SÄPO om de tycker att det varit tillräckligt.

Säkerhetsexperten Patrik Oksanen skrev nyligen i Svenskt Näringslivs tidning fPlus att företag och länder inte alltid “förstår djupet och komplexiteten när det kommer till information och teknik, särskilt inte eftersom Kina länge betraktats genom ett ekonomiskt prisma och inte med nationella säkerhetsglasögon”.

Det är därför hög tid att börja betrakta skolan som central samhällelig infrastruktur och därmed ta riskerna med utländskt inflytande på allvar. Den dag kinesiska intressen redan driver svensk grundskola för lika många elever som Malmö Stad är det för sent. Det kan bli bråttom att hinna få fram regler som förhindrar att främmande makt tar kontrollen över delar av skolan.

För många kommer detta att kräva bister omprövning. Den som en gång överlåtit något till ett privat företag har nämligen inte länge kontroll över vem som blir nästa köpare. Frågan är vilka partier som törs dra slutsatser av det.