I dag förväntas Riksbanken att höja räntan till 1,25 procent, om inte vice ordföranden och professorn i internationell ekonomi, Lars E.O. Svensson, lyckas övertyga fler ledamöter än Karolina Ekholm om motsatsen.
Svensson, som får stöd i sin uppfattning av ekonomiprisvinnaren Paul Krugman, menar att det i tider av hög arbetslöshet är viktigare att hålla räntan nere än att stirra sig blind på inflationsmålet på två procent. Som bekant motverkar hög ränta en ökning av sysselsättningen.
Oavsett om Svensson och Ekholm skulle lyckas den här gången kommer räntan – sett till hur Riksbanken agerat sedan den fick just inflationsbekämpning som huvudmål under finanskrisen på 90-talet – att höjas förr eller senare. Och det till betydligt högre nivåer än 1,25 procent.
Den stora frågan är vad som då händer med den bostads- och lånebubbla som Riksbanken just för fram som den främsta anledningen till dagens förmodade höjning.
De senaste tio åren har hushållens skulder för bostadslån ökat med 1270 miljarder kronor – där de mest skuldsatta 20 procenten står för 60 procent av lånen. Medborgarnas sammanlagda skulder uppgår till hisnande 2490 miljarder kronor. Enligt Statens Bostadskreditnämnd handlar ökningen inte bara om stigande bostadspriser: utan att folk ”använder bostaden som bankomat”. Det vill säga belånar den för konsumtion.
Många betalar inte heller av på sina lån, utan använder de pengar som blir över efter att månadsavgifterna och de för närvarande mycket låga räntekostnaderna betalats till konsumtion. Samtidigt rapporteras det att bostadspriserna har nått en ”all time high”.
Regeringen har försökt stilla bolånemarknaden genom införandet av ett bolånetak. Det är en åtgärd som är ”för lite och för sent”, och nu diskuteras även tvångsamorteringar. Men det stora kruxet för regeringen och Anders Borg är att skuldutvecklingen är frukten av en medveten moderat politik.
Som journalisten Kent Werne visar i sin utmärkta bok ”Du sköna nya hem” är bostadsrättshamstrandet – och därmed den skyhöga belåningen – frukten av ett långsiktigt marknadsliberalt lobby- och lagstiftningsarbete. Den resa mot avreglerade bostadsmarknader som påbörjades under regeringen Bildt 1991 har efter valsegern 2006 formligen exploderat. Allmännyttan har slumpats ut, statsbidragen för byggande av hyresrätter har strypts. Den sociala rätten till en bostad har blivit en privatekonomisk spekulationsaffär, där den ägande människan, bokstavligen, förutses se om sitt eget hus. Samtidigt uppmuntras vi ständigt att konsumera än mer – Rot-avdraget är bara ett exempel – för att hålla svensk ekonomi på fötter.
Det är ingen överdrift att säga att resultatet kan bli en mycket obehaglig överraskning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
