När retoriken blir kontraproduktiv

ledare DN:s ledarsida tar välförtjänt kamp mot SD. Men de marknadsliberala reformer som skribenterna ständigt efterfrågar banar samtidigt väg för just auktoritär politik.

I en av DN:s ledare under sommaren, publicerad 11/7, beklagar Sofia Nerbrand splittringen inom borgerligheten. En gång i tiden stod allianspartierna enade mot arbetarrörelsen. Nu har synen på SD fått samarbetet att kollapsa.

Särskilt upprörd är Nerbrand över att tankesmedjan Timbro inte längre fungerar som en ”bred kyrka” där liberaler och konservativa kan samsas. Även inom Timbro har relationerna till SD förgiftat atmosfären.

Nerbrands perspektiv är den marknadsliberala högerns frustration över att delar av borgerligheten vill ta makten med stöd av SD. Hon oroas över att den tankesmedja som SD är på väg att initiera ska ta kraft från Stiftelsen Fritt Näringsliv, som utöver Timbro bland annat finansierat Näringslivets medieinstitut, Centrum för rättvisa, Reforminstitutet, Stureakademin och den numera nedlagda tidskriften Neo, som Nerbrand själv startade 2006.

Stiftelsen Fritt Näringsliv och i synnerhet Timbro har drivit på marknadiseringen av svensk välfärd. Enligt Nerbrand spelade tankesmedjan också en avgörande roll för att alliansen kunde bildas. Bland annat genom veckolånga höstkonferenser som samlade ledande företrädare inom borgerligheten och lade grunden för samarbetet.

För Nedbrand är bekymret att dammluckorna nu ”öppnats helt”. Hon upprörs över Ebba Busch Thors lunchmöte med Jimmie Åkesson, men är oförmögen att se något som helst problem med att näringslivet under decennier pumpat in pengar i opinionsbildning för att ändra politiken i nyliberal riktning. Det demokratiska idealet brukar annars vara att alla människor ska ha samma möjlighet att påverka oavsett ekonomisk ställning. I detta fall handlar det om motsatsen. Att stora sedelbuntar satt dagordningen.

Inte med ett ord berör heller Nerbrand effekterna av den marknadisering som näringslivet genom bland annat Timbro varit med och drivit fram. Det handlar bland annat om den försämrade likvärdigheten i skolan, om vård som bara kan köpas av den som har råd, om energibolag som tillåts ta ut övervinster och om apotek som ofta saknar läkemedel men gärna säljer kosmetika. I hennes värld är det redan bevisat att ett ökat utrymme för marknaden leder till goda effekter. Argument i sak behövs inte.

Den som jämför resonemangen på DN:s ledarsida med vad som stod där för knappt 15 år sedan ser att åsikterna har skruvats åt höger.

DNs ledarsida håller ofta en socialliberal profil, men har under senare år också rekryterat en falang av mer marknadsliberala skribenter. Bara de tar avstånd från SD accepteras budskapet. Ett exempel är Nerbrands text, ett annat åsikter som förs fram av Mattias Svensson, tidigare anställd vid Timbro. Även han attackerar envetet både SD och KD, men hävdar att lösningen på det mesta, även miljöproblemen, är ”mer kapitalism”.

Den som jämför resonemangen på DN:s ledarsida med vad som stod där för knappt 15 år sedan ser att åsikterna har skruvats åt höger. Eller för att uttrycka det på annat sätt: DN har hängt på den vridning mot höger som skett av Centern och Liberalerna. Som vänsterliberalen Johan Enfeldt visar i ett inlägg är förskjutningen särskilt tydlig när det gäller partiernas arbetsmarknadspolitik.

Under ytan existerar ett djupare samband. I kölvattnet av nyliberal politik växer klassklyftorna. Konsekvensen blir ökade politiska spänningar. Det kan skapa ett ökat tryck från vänster, men som den ungersk-amerikanska ekonomen Karl Polanyi en gång konstaterade kan effekten också bli den motsatta. Skrotad gemensam välfärd underblåser krav på auktoritärt styre och radikal nationalism. Enligt Polanyi var det en förklaring till 1930-talets fascism. Enligt detta synsättet finns med andra ord ett samband mellan nyliberalism och auktoritär politik. Det förra bäddar för det senare.