När samhället backar kliver gängen fram

Brottslighet och dödsskjutningar är lika mycket en vänsterfråga som en högerfråga. Ytterst handlar det om att värna och stärka det samhällskontrakt som bär upp demokratin. 

Veckans partiledardebatt var som en nervös men välrepeterad förpostfäktning inför höstens val.

DN/Ipsos decembermätning visade att väljarnas preferenser ändrats drastiskt sedan förra valet. Frågor som välfärd och ekonomi, miljön, jobben och skolan har ersatts av migration och integration. Precis som i andra länder, exempelvis Tyskland. Även lag och ordning har seglat upp.

Återkommande dödsskjutningar kopplade till organiserad brottslighet har säkert spelat in. Kanske också terrordådet i centrala Stockholm. Medierapporteringen skapar förmodligen också en rädsla och en oro som fortplantar sig för varje nyhetsflash.

Traditionellt brukar det här frågekomplexet identifieras med partier på högerkanten. Många hävdar också att fokus på polis och försvar gynnar partier som historiskt sett stått nära militären och ordningsväsendet. Det vill säga högern.

Vilket är en föreställning som är vanlig också på vänsterkanten. Det kan ibland göra sikten grumlig.

Progressiva partier och debattörer har inte sällan dubier kring att ge ordningsmakten mer resurser och maktbefogenheter. Standardsvaret brukar vara att lyfta fram att det är de sociala orättvisorna som skapar brottsligheten.

Dödsfallen är alarmerande i sig. Berättelserna om alla dessa unga människor som skadas och dödas skär i hjärtat.

Sverige sticker för närvarande ut beträffande antalet dödsskjutningar. Det handlar alltså inte bara om de senaste dagarnas dödsfall, handgranatsexplosion och pizzeria-morden. Skjutningarna är högre än i jämförbara länder. Vi vet också att de kan kopplas till organiserad brottslighet, MC-klubbar och andra gängbildningar.

Dödsfallen är alarmerande i sig. Berättelserna om alla dessa unga människor som skadas och dödas skär i hjärtat. Många som bor i områden där dåden sker är rädda och i ökad utsträckning förtvivlade och besvikna. Den känslan sprider sig sedan ut i hela samhället.

Det finns också andra oroande företeelser:

• Som våld och stenkastningar mot blåljuspersonal.
• Bomber och skjutningar mot enskilda poliser, till och med riktade mot deras hem och familjer.
• Dåd och hot riktade mot domare och rättsvårdande myndigheter.
• Vittnen som hotas och tystas.
• Beväpnade gängmedlemmar som tar sig in på sjukhus.

Sammantaget är detta ett mönster som vi måste ta på största på allvar. De indikerar framväxten av grupper som lever helt utanför lagens råmärken, som etablerar sina egna regler och sin egen moral.

Detta är nävrätt i form av en automatkarbin. Om dessa subkulturer tillåts leva vidare hotas hela det samhällskontrakt som bygger ett demokratiskt, humanistiskt välfärdssamhälle.

Steg för steg bryts tilliten ner. Dels mellan människorna, men också mellan medborgarna och staten och det offentliga. Det är fråga om ett gift som långsamt tar livet av vårt samhällets demokratiska nerver.

Vi vet från andra länder vad detta kan leda till. Italien har fört en lång kamp mot maffian. Maffiagrupper har krigat mot varandra. Men också mot samhället och lagens väktare, dödat domare och politiker. Det mest extrema exemplet är Pablo Escobars regelrätta inbördeskrig mot den Colombianska staten. ‘

 Om dessa subkulturer tillåts leva vidare hotas hela det samhällskontrakt som bygger ett demokratiskt, humanistiskt välfärdssamhälle.

Sverige är inte Italien eller Colombia. Men vi har ett tillräckligt många oroväckande tecken för att ta saken på synnerligt allvar. Det tar lång tid att bygga upp tillit och socialt kapital. Men det kan brytas ned snabbt.

Vi har att göra med en liten grupp aktiva. Men det är inte i första hand fråga om dess relativt sett ringa numerär. Utan vad de gör med samhället och livsbetingelserna för medborgarna särskilt i deras omedelbara närhet.

Detta är inte en högerfråga, utan lika mycket en vänsterfråga. Ytterst handlar det om att värna och stärka det samhällskontrakt som bär upp demokratin.

Såväl polisen som rättsväsendet har hamnat på efterkälken. Denna obalans måste förstås åtgärdas. Men gängkriminalitetens framväxt hänger också samman med det offentligas reträtt de senaste decennierna.

Vi behöver inte bara fler poliser utan också en socialpolitisk uppföljningsstrategi för grupper och individer. Vi behöver mer pengar till polisen men även mer resurser för sociala insatser.

Varje individ måste erbjudas insatser för att komma in i utbildning och jobb, få tillgång till eget boende och en annan livsresa – en annan framtid. Samarbete mellan polisen, sociala myndigheter och frivilligorganisationer är den långsiktiga nyckeln för att vända utvecklingen.

Även om fängelse tyvärr är nödvändigt som den sista lösningen

För att travestera Tony Blair. Vi behöver vara tuffa mot (den organiserade) brottsligheten. Men också tuffa mot brottslighetens orsaker. Politiken får inte bli svarslös i varken det ena eller andra avseendet.