När särintresset talar

Det går inte att frigöra sig från känslan av att pressens hysteriska reaktion på budgetsläppet markerar något nytt.

Då och då blir maktens representanter avklädda inpå bara kroppen och knuffade upp på en scen. Där i det skarpa skenet från strålkastarna avslöjas deras riktiga identitet. Men lika plötsligt som personernas har visats upp, skyls de över och släpas tillbaka där de trivs bäst: i kulisserna.

Ungefär så beskriver den Sverigeaktuelle kolumnisten och Labouraktivisten Owen Jones de politiska, ekonomiska och mediala kriser som fortsätter att skaka det brittiska etablissemanget. Först avslöjanden om politisk korruption, skattesmitning och girighet. Allmän förfäran. Sen tystnad och status quo.

Jag kan inte låta bli att tänka på Jones och hans bok ”Etablissemanget” när jag går igenom de stora dagstidningarnas reaktioner på veckans budgetsläpp. SvD drämmer till ordentligt när de – på nyhetsplats – attackerar Magdalena Anderssons försiktiga budget, med de utlovade satsningarna på höjda lärarlöner, bättre a-kassa och investeringar i infrastruktur, genom att påstå att den ger 80 procent av hushållen lägre disponibel inkomst. En siffra som senare visar sig felaktig, men vad hjälper det.

Regeringen har redan utmålats som ett slags socialistisk rövare som kastar sig över medelklassens tillgångar, trots att det är just medelklassen som tjänar på att det blir fler bostäder, bättre skola och fungerande trygghetssystem.

”Ett spöke från 70-talet”, säger en ekonomiprofessor avfärdande om budgeten till SvD. DN kör också på spåret att ”de flesta får mindre i plånboken” och talar om att ”experter dömer ut rödgröna satsningar”. Här är objektiviteten kastad överbord. Särintresset talar högt. Men hur ser det ut?

Owen Jones beskriver ett Storbritannien där demokratin är effektivt satt ur spel. Han målar upp en dystopi där mediemoguler som Robert Murdoch, politiker, finansmän och företrädare för polismakten håller varandra om ryggen mot resten av befolkningen. Eller som Paul Staines, den brittiske bloggaren och kolumnisten på högerkanten, säger: ”Vi har nu haft allmän rösträtt i nästan hundra år, och det som händer är att kapitalet alltid hittar sätt att skydda sig från – ja, ni vet – väljarna.”

Storbritannien är ett land med speciella förutsättningar. Benhårda klasskillnader, krympande tillverkningsindustri, stort beroende av utländskt kapital (i City) och liten social rörlighet gör det svårt att jämföra med Sverige.

Men det går ändå inte att frigöra sig från känslan av att pressens hysteriska reaktion på budgetsläppet markerar något nytt. Den sista lilla resten av samförstånd kring politiken, liksom av journalistiskt oberoende, är borta.

För medierna behövs inte längre några argument för välfärdsstatens nedmontering. Nu ligger bevisbördan hos försvararna, som enligt opinionsundersökningarna brukar utgöras av en majoritet av den svenska befolkningen.