Ledare Sverige och Ungern lade ner sina röster om EU:s långtidsbudget. Regeringen fullföljer en svensk tradition som nej-sägare.
Häromveckan klubbades EU:s långtidsbudget. Budgetbeslut är alltid en dragkamp mellan spara och slösa, men slutar förstås alltid i en kompromiss. Så även i den Europeiska unionen. Men vid rådsmötet den 22 november markerade två länder sitt missnöje och lade ned sina röster.
Ungern var det ena. Sverige det andra.
En inte helt smickrande kombination. Sveriges agerande kan tyckas förvånande men är i själva verket inte överraskande. Från svensk sida talades även den här gången om behovet av ”budgetdisciplin”. Andra länder som står nära Sverige i synen på EU:s framtida vägval stödde däremot budgeten, som Danmark, Nederländerna, Österrike och Finland.
En förklaring är att de två stora partierna har tappat intresset för Europa
Läget är sådant att Sverige i EU-sammanhang har blivit de nya britterna eller de nya danskarna, alltså ett medlemsland som utmärker sig genom att vara emot.
Det går inte att bara skylla på den nytillträdda konservativa svenska regeringen som nu protesterade genom att lägga ned Sveriges röst. Sverige är sedan ett bra tag ett stabilt nej-land. Det var samma sak med den tidigare rödgröna regeringen. Den negativa synen på EU är blocköverskridande.
En förklaring är att de två stora partierna har tappat intresset för Europa. Efter Carl Bildt kom Fredrik Reinfeldt som hade ett snävare svenskt perspektiv och projekt. Och Socialdemokraterna har inte någon stark Europapolitiker som kan mäta sig med Olof Palme och Ingvar Carlsson. EU-euforin från åren efter murens fall har mattats av. Runt om i världen ser vi en rekyl mot globaliseringen och olika former av internationellt samarbete. Det gäller också Sverige.
En annan pusselbit är att EU genomgått fundamentala förändringar sedan Sverige gick med. Flera avgörande fördragsändringar har ändrat dynamiken i EU-projektet. Europaparlamentet var en gång mest en symbolisk institution men har blivit en central maktfaktor och spelare i EU-samarbetet. Den inre marknaden, Schengen, utvidgningen och valutaunionen är bara några avgörande milstolpar. EU har uppvisat en imponerande dynamisk förmåga till förnyelse och utveckling. Därav den svenska EU-ambivalensen.
Det EU Sverige gick med i finns inte längre kvar. Och vi har inte riktigt gått med i EU som det ser ut i dag.
Länge låg Sverige i lä bakom Storbritannien som var en stor maktspelare som mer eller mindre framgångsrikt stretade emot nya mått och steg i EU. Svenska politiker lyssnade på London innan de åkte till Bryssel. Efter brexit är Sverige rätt vilse i den europeiska pannkakan. Och det är därför Sveriges EU-politik egentligen kan sammanfattas i ett enda ord: nej! Det håller inte för en nation i en stor union, om landet i fråga vill göra skillnad och verkligen påverka.
Det hindrar inte att Sverige på goda grunder varit kritiskt till både det ena och andra. Det finns en otydlighet i EU:s konstruktion som innebär att beslutskompetensen är en rörlig och rörig materia. Relationen mellan det överstatliga och det mellanstatliga är föremål för ständiga förhandlingar och omförhandlingar. Europadomstolen skapar prejudikat i politiska frågor. Det faktum att EU-lagstiftningen övertrumfar nationell lagstiftning grundar sig talande nog inte på några beslut fattade i det Europeiska rådet, utan på ett par utslag i Europadomstolen i början av 1960-talet.
Frågan om europeiska minimilöner har varit en av mest uppslitande konflikterna mellan Sverige och EU. Den har skadat relationerna på djupet och gjort skyttegravarna ännu djupare. Sveriges linje har fog för sig, minimilöner beslutade av EU underminerar de kollektivavtal som i Sverige har 90-procentig täckning och som garanterar högre löner än minimilöner (som finns i de flesta andra EU-länder) och som utgör en avgörande barriär mot låglönejobb. Och EU:s fördragsreglering av EU:s kompetens omfattar inte ”löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller lockout”. I andra vågskålen ligger att minimilöneförslaget kommer att höja lägstalönerna i de länder som har lägre facklig anslutningsgrad och låg kollektivavtalsteckning. Den balansgången har varit svår att hantera och har rivit upp djupa sår.
En sak är alldeles uppenbar, minimilönekonflikten visar att nej-strategin har sina uppenbara begränsningar. Det blev minimilöner i EU till sist. Och ett slags kompromiss. Sverige har fått sina undantag, även om oron fortfarande finns att Europadomstolen kommer att intervenera precis som Lavaldomen ritade om kartan för hela den europeiska arbetsmarknaden. Nu röstade Sverige emot även den här kompromissen. Vilket säkert stärker bilden av att Sverige är ett svart får i många EU-länders ögon. Ett land som rentav betraktas som den rika medlemmen i norr som slår vakt om sina medborgares löner, men inte bryr sig om villkoren för löntagarna i andra länder.
Det var inte avsikten. Icke desto mindre har den bilden satt sig i stora delar av EU-familjen.
Sverige kommer aldrig att kunna påverka EU framtida vägval genom att bara säga nej. EU-kommissionen leds nu av Ursula von der Leyen som tillsammans med Europaparlamentet haft en ambitiös agenda på det sociala området. Det har också handlat om att rädda EU-projektet efter den svåra EMU-krisen som följde på den finansiella kraschen 2008.
Den sociala reformagendan härstammar för övrigt från Sverige. Allans Larsson tog på uppdrag av EU-kommissionens dåvarande ordförande Jean-Claude Juncker fram förslaget om den sociala pelaren. Det nya sociala protokollet undertecknades på ett EU-toppmöte i Göteborg med dåvarande statsministern Stefan Löfven som värd. Det här arbetet är inte avslutat.
Tvärtom tyder mycket på att det kommer fler skarpa förslag från EU-kommissionen. Inte minst därför behöver Sverige vara en konstruktiv part i EU, bygga allianser och framför allt formulera vad Sverige vill i EU (och ibland argumentera mot vissa saker, men också peka på möjliga och i så fall bättre alternativ). Här är finns det mycket i övrigt att önska. Men EU finns för närvarande inte på de svenska politiska partiernas radar. Europa var helt frånvarande i valrörelsen. EU prioriteras helt enkelt inte av partierna. Vilket möjligen är skälet till att det mest blir nej, nej och åter nej när svenska politiker åker till Bryssel.
Ska Sverige vara en part i EU måste vi engagera oss i EU-arbetet och utveckla en svensk agenda. Annars är det fara värt att allt detta slutar med Swexit. Vi måste ställa oss frågan: När ska Sverige då med i EU?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
